När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.
Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.
Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.
När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.
Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.
För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.
För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).
Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)
För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys
Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
- Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
- Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”
Kraven på oss som är förtroendevalda politiker ska vara höga. Men hur höga? Så här skriver NA på ledarplats idag:
”En politiker som vill undvika skandaler ska utgå från att en väljare står och tittar på allt han eller hon gör. Även sådant som är privat – och även sådant som är sekretessbelagt.”
Stackars väljare.
Några veckor efter moderaten Edvard Unsgaards bajsplockar-fascination har nog de flesta avfärdat hela saken som en skitfråga: ”jaja, gå vidare”, tänker en del. Gör inte det, säger jag.
Det som kan verka vara en anka eller ett pinsamt misstag är nämligen något mycket mer: Det säger otroligt mycket om den moderata synen på sysselsättning och på människovärde. Det är nämligen inte vem som helst som yttrat sig så där märkligt om ”arbetslinjen”. Mannen som blir imponerad av ”ryskor” som torkar bajs i hans trappuppgång är pressekreterare åt landets moderate statsminister och dessutom riksdagskandidat för moderaterna i Stockholm.
Det finns flera skäl till varför den här debatten faktiskt inte är en skitfråga:
Unsgaard avslöjade helt enkelt moderaternas egen hemliga graal. Inte undra på att så många moderater tog i så de nästan sprack på debattsajter och bloggar för att minska betydelsen av Unsgaards klavertramp.
Sedan kan man ju, som Magnus Ljungkvist gör på Newsmill, undra varför så få journalister var intresserade av att gå på djupet i frågan:”Vad tjänade ryskan extra på det, fick hon något alls? Betalar städföretaget skatt som de ska? Den ryska som städade trappan, hade hon arbetstillstånd eller är hon utlämnad till sin chefs godtycke?”
När debatten inför valet kommit igång och allt som sägs från politiska motståndare vrids och vrängs på är det klokt att påminna sig själv om var engagemanget kommer ifrån, att fundera på grunderna för den egna synen på samhället och politiken. Och faktum är att Tony Blair uttryckte det otroligt klokt:
”Socialism for me was never about nationalisation or the power of the State. It is a moral purpose to life. A set of values. A belief in society. In co-operation. In achieving together what we cannot achieve alone. This is my socialism.”
Tony Blair
I Kommunfullmäktige idag sa Staffan Werme att det är okej att majoriteten använder kommunala resurser för att sätta in annonser med Örebro kommun som avsändare (med logga). Så här står det i ”Grafisk profil för Örebro kommun”: ”Örebro kommuns logotyp gör avsändaren tydlig, och sätter en kvalitetsstämpel på avsändaren – det är en kommunal verksamhet.” Antar att det betyder en av två saker: antingen att Staffan Werme snart ska föreslå förändringar i den grafiska profilen; eller att vi som är i opposition också kan sätta in annonser med kommunens logga under. Undrar vilket han väljer?
Posted in
Kommentarer januari 27, 2010
1 kommentar
I måndags skrev jag en krönika i NA med exempel på hur jag anser att den politiska ledningen i Örebro misskött ett antal frågor. Och att jag anser att de borde ta ansvar för detta. Jag fick direkt e-post från örebroare, en person önskade att jag skulle ange vilka personer som var ansvariga för vilka beslut (jag angav inga personnamn i min krönika). Så här skrev han i sitt mail: ”Jag vore därför tacksam för att få namnen på de nämnder alt. styrelser som bidragit till de, i vissa fall ofattbart stora kostnader, som vi drabbats av i de fall du beskriver. Med dessa uppgifter kommer jag själv att gå vidare för att bl a titta på den kompetens som finns bland beslutsfattarna, ( framför allt ordföranderna), och för att kunna ställa frågor.”
Så därför la jag till den informationen i mitt word-dokument och skickade det till den man som skrivit. Här finns det dokument han fick.
Jag har, liksom tusentals andra, undrat över vad det var som hände i hjärnan på de borgerliga ledamöterna i riksdagen när de bestämde sig för att börja applådera efter att de beslutat att försämra sjukförsäkringen och kasta ut tusentals människor utan försörjning och utan chans att få ett jobb. När jag läste de båda riksdags-moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén, som skrev i Aftonbladet, förstod jag bättre. För dem handlar det om att läxa upp personer som har det tufft. Att lära dem att veta hut.
Utifrån en artikel i Aftonbladet har de sin dom klar över en kvinna som heter Alexandra: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn.” De fortsätter visa upp sitt allra mest medkännande jag när de berättar vilka det här handlar om: ”sådana som Alexandra” är begreppet de använder. Inte personer, människor eller medborgare. ”Sådana som”.
De fortsätter att avfärda Alexandras känslor och åsikter och avslutar med den mest bisarra örfil jag sett en politiker utdela på länge. De berättar att de förändringar som nu alltså slår hårt mot tusentals människor och som fått miljoner svenskar att ifrågasätta om det finns något hjärta i alliansens politik inte bara är nödvändiga, utan bra. De är till och med moraliskt riktiga: ”Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.”
Överheten har talat.
”En riktigt dålig artikel i Aftonbladet anklagade den israeliska armén för att ta mänskliga organ från mördade palestinier.” Så skrev NAs ledare den 21 augusti 2009. Man kan ju ha olika smak så det är ju inget att invända mot att en ledarredaktion skriver så om en artikel.
Det som dock är lite märkligt är att NA, liksom typ 99% av landets medier, försöker låtsas som om det regnar nu. För i december visade israelisk tv det som många misstänkt: mördade palestinier plundras på organ som sedan används. Mer eller mindre var det det som journalisten Donald Boström berättade om i en artikel i Aftonbladet sommaren 2009. Med en skillnad: Boström hävdade inte att det var på det sättet, han redovisade palestinska misstankar om att det var så.
Boströms artikel följdes av en orkan där Israel, medier och många andra hetsade mot journalisten. NAs ledarkommentar var en av de mer sansade. SvD, DN, Expressen och massor av andra tyckare rasade mot Aftonbladet som, enligt tyckarna, uppmuntrade anti-semitism och ”antijudiska yttringar”. Det ena ledde till det andra och till slut kom Sveriges ambassadör i Israel på den totalt intelligensbefriade idén att be om ursäkt för en artikel i landets största tidning.
Och sedan visade det sig alltså att de palestinska misstankarna stämde ganska väl. Och då blev det tyst. Jättetyst.
NA har tydligen haft en TT-notis om organstölder (åtminstone på webben) – fast inte om det israeliska avslöjandet. I övrigt var det lika tyst i NA som i de flesta andra medier (annat var det om ”Boström-affären”, den får man många sökträffar på). Jag hade inte upptäckt det om det inte varit för att Jan Guillou – än en gång – lyfter upp svenska mediers Israel-kramande: ”I detta konkret enkla men mycket brutala förhållande finns en tänkvärdhet som åtminstone berör mig starkt. Det är lagom vämjeligt att förbrytare i Israel har stulit organ från ”utomrättsligt avrättade” bland den ockuperade befolkningen. Men det är vanlig marknadsanpassad privat brottslighet. Så det är än mer vämjeligt att berättigad kritik för den saken skulle framkalla en våg av anklagelser för antisemitism bland våra ädelt känsliga liberaler.
Men ingen av dem ifrågasatte den konstanta tillförseln av unga färska lik. Som om den frågan var helt okontroversiell, som om det var ockupationsmakten Israels självklara rätt att upprätthålla permanenta mordkommandon för att likvidera misshagliga palestinier.
De liberala dumstrutarna är mycket selektiva i sitt humanitära engagemang.”
