Libyen – regeringens nya kompisar?

När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.

Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.

För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.

För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).

Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)

För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys

Nädå, ingen kris i äldrevården inte…

Idag rapporterar Radio Örebro att flera chefer i äldrevården i Örebro kommun sagt upp sig på grund av stress. Enligt SKTFs enkät till cheferna har nästan alla chefer inom äldrevården något stressrelaterat symptom som huvudvärk. Jag är inte förvånad; enhetschefer och andra ”mellanchefer” har det tufft nu (läget i äldrevården har uppmärksammats mycket i höst, bl a i NA – jag har kommenterat tidigare, bl a i NA här). De är klämda mellan politik och höga chefer och medarbetare som stressas och pressas hårt.

Och för några dagar sedan rapporterade Tvärsnytt att alla kommuner i länet (utom Nora) sparar på äldrevården. Enligt den kartläggning som Länsstyrelsen gjort kommer neddragningarna bland annat att leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost.

Läget i äldrevården har gjort att vi (s+v) vädjat till majoriteten i Örebro om en ”kriskommission” för äldrevården (fast vi har sagt att den kan kallas vad som helst, namnet är inte viktigt). Men den styrande högerkoalitionen i Örebro är kallsinnig inför våra vädjanden: ”Det finns ingen kris i äldrevården”, säger Rasmus Persson (c) och de andra ansvariga politikerna.

Pinsam statsminister roar oss alla

John har påpekat det pinsamma/underhållande/avslöjande (välj själv vilket du tycker stämmer) i att både statsministern och Kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största kommun (Staffan Werme, fp) verkar tro att all kritik mot deras upplysta ledarskap måste bero på konspirationer eller sosse-propaganda. Statsministerns utbrott i SVT imorse (Alliansfritt har lagt upp klippet) är nog nytt bottenrekord (läs Erik Laakso här!). Fast ironiserandet och skojandet om detta utbrott når nya toppnivåer!