Det sker strax efter att jag till TV4 bekräftat att jag inte har förtroende för Håkan Juholt som statsministerkandidat. Detta efter att jag sent igår kväll uppdaterade min Facebookstatus efter att ha sett Håkan Juholt förneka att VU-mötet som pågår på partihögkvarteret på Sveavägen diskuterar hans uppdrag och framtid. Hela Sverige vet att Socialdemokraternas högsta ledning diskuterar partiledarens uppenbara oförmåga att leda det socialdemokratiska partiet; men partiledaren påstår att så inte är fallet. Där någonstans kände jag att jag inte kunde hålla tyst längre: det var dags att tala ur skägget.

Jag vet att en del partikamrater är arga på mig. De tycker inte att man ska kommentera partiledarens prestationer offentligt, att hela frågan om förtroendet för Juholt är en mediakampanj, att debatten om Socialdemokratins framtid ska hållas ”internt”. (Ingen är dock i närheten av den här bisarra konspirationsteorin: http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/19/storkapitalets-springpojkar-vill-ha-bort-juholt-for-ett-ja-till-europakt/).

Fram till nu har jag inte offentligt kommenterat om jag har förtroende för Håkan Juholt. Jag har kritiserat dåliga beslut, suckat över märkliga utspel och länkat till kritiska artiklar. Men jag har faktiskt till och med undvikit att länka till artiklar som kräver Juholts avgång. Fram till nu. För nu får det faktiskt räcka.

Håkan Juholt och partiets ledning (Verkställande Utskottet i synnerhet) måste ta ansvar för det allvarliga läget för Socialdemokratin. Det känns inte som de gör det.

(Mer om min syn på det allvarliga läget och de politiska utmaningar vi står inför här: http://www.bjornsundin.se/2011/12/men-vi-tar-det-har-pa-allvar-va-fb/ )

Det är möjligt att jag kommer få skäll för detta. Det är möjligt att det finns de som anser att jag förbrukar mitt förtroende som kommunalråd i och med detta. Det är möjligt att detta påverkar eventuella ”karriärmöjligheter”. Det är möjligt. Men jag bryr mig inte om det just nu. Det här handlar om två saker: För det första att jag tror att det finns en möjlighet för Socialdemokratin att vända utvecklingen – om Håkan Juholt inte längre är vår statsministerkandidat. För det andra att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gjorde det jag tror är nödvändigt nu, för det handlar inte bara om en tillfällig svacka; jag är övertygad om att vi står vid en punkt i svensk historia där det står och väger. Jag tror att ett fortsatt fritt fall för S (för det är det vi bevittnar nu) kommer att innebära att vi förlorar vår centrala roll i svensk politik. I storstäderna är S nu tredje största parti, efter Moderaterna och Miljöpartiet. Jag tror att det är vad som väntar om inget händer.

Och där knyts cirkeln till Bob Hund. De flesta skulle nog anse att Bob Hund med sin konsumtionskritik, samhällskritik och allmäna radikalitet borde vara ”vänster”. Det kanske de uppfattar sig som (jag vet inte), men i tv-dokumentären om bandet för några veckor sedan syntes Miljöpartimärket överallt. Om inte Socialdemokraterna förmår vända utvecklingen och börja bygga upp det raserade förtroendet och beskriva vad vi vill göra med samhället så är det förmodligen Gustav Fridolin som är nästa rödgröna statsministerkandidat (om det nu kommer finnas något rödgrönt alternativ – det är ju inte säkert).

Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat. Men jag höll det där för mina närmaste, utåt sa jag att jag ”trodde att det här kunde bli bra”. För det är så vi gör. Det är så vi brukar göra. Det var så vi gjorde.

Men det var så vi gjorde på den tiden då det var självklart att en partiledarkandidat för Socialdemokraterna hade tillräcklig kompetens för uppdraget. Då det var självklart att en socialdemokratisk statsministerkandidat visste hur man gör när man leder. Då det var fullkomligt självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. På den tiden.

Bob Hund sjunger: ”jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det det som jag fruktar mest”

Det blir aldrig ”som vanligt”. Och tur är väl det. Men vi måste tillbaka till att Socialdemokraterna presenterar en statsministerkandidat som inger förtroende. Då kan vi antingen byta partiledare (och statsministerkandidat) eller så kan vi skilja uppdragen åt; behålla Håkan Juholt som partiledare men lansera en annan statsministerkandidat (Margot Wallström har nog inte fått frågan om att ”bara” bli statsminister…). Det valet får väl VU göra; alternativet är att vi ger upp valet 2014, nationellt. Om en ny partiledare ska väljas ser jag för övrigt två huvudkandidater: Carin Jämtin och Mikael Damberg. Kanske tillsammans?

På cykeln för någon timme sedan följdes Bob Hund-låten av The Donnas ”Who invited you?”. Det kändes också ganska passande.

På dagens seminarium berättade företrädare från Browik och MindMancer om erfarenheterna från användandet av ”larmkameror” på Stockholms skolor (Sveriges största installation av kameror). Avslutningsvis diskuterades hur Örebro kommun i framtiden skulle kunna använda ”larmkameror” i högre utsträckning än idag.

Stockholm har på tre år mer än väl tjänat in de investeringar de gjorde när de satte upp ”larmkameror” på 50 skolor. Stockholm stads fastighetsbolag redovisar minskade kostnader på 17 miljoner (åren 2007-2009), att jämföra med kostnaden för ”larmkamerorna”/värmedetektorerna på 8 miljoner.

Jag tycker att det är dags att utreda en stor investering i ”larmkameror” i Örebro. Tillsammans med utökad information till allmänhet och grannar, förebyggande arbete och andra insatser innebär det ökad trygghet, mer resurser till skolan och bättre förutsättningar att tidigt förebygga att unga fastnar i kriminalitet.

Mer om Stockholms satsning:

• På 48 av Stockholm stads skolor har SISAB (Skolfastigheter i Stockholm AB) investerat i totalt 130 kameror som är kopplade till en dygnet-runt-bemannad larmcentral där erfaren personal bedömer om risker som upptäcks ska leda till larm till brandkåren, polisen eller att en patrull av fältassistenter ska skickas till platsen.
  
• I Stockholm har man en specialgrupp med fältassistenter som rycker ut till skolorna när larmet går till exempel på grund av att en grupp ungdomar är ”för nära skolan” eller att man upptäcker andra ”riskbeteenden” och mönster som sannolikt kan leda till skadegörelse, brand eller inbrott.
• Systemet är levererat av Örebro-företaget Browik, tillsammans med Göteborgsföretaget MindMancer (som levererar programvara och övervakning av värmedetektorerna).
• Sedan kamerainstallationen har ingen av de 48 skolorna drabbats av någon brand på skolans utsida (som bevakas), men även det totala antalet skolbränder har minskat. I Stockholm konstateras att kostnaden för klotter och skadegörelse inte försvinner men att den minskar, tillsammans med de stora kostnaderna för ökade försäkringspremier.
• MindMancers system bygger på att datorerna, efter anvisningar, sorterar bort ointressant information så att larmoperatören kan koncentrera sig på det som är risk. Kamerorna/värmedetektorerna täcker utan problem 300-400 meter, vilket gör att det krävs färre kameror (i snitt 2,2 kameror per skola i Stockholm). Värmekameran ser lika bra när det är mörkt (vanliga kameror kräver ljus för bra bild), är oberoende av väder och identifierar inte personer vilket skyddar integriteten.

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta - och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…