Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
- Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
- Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”
Jag har, liksom tusentals andra, undrat över vad det var som hände i hjärnan på de borgerliga ledamöterna i riksdagen när de bestämde sig för att börja applådera efter att de beslutat att försämra sjukförsäkringen och kasta ut tusentals människor utan försörjning och utan chans att få ett jobb. När jag läste de båda riksdags-moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén, som skrev i Aftonbladet, förstod jag bättre. För dem handlar det om att läxa upp personer som har det tufft. Att lära dem att veta hut.
Utifrån en artikel i Aftonbladet har de sin dom klar över en kvinna som heter Alexandra: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn.” De fortsätter visa upp sitt allra mest medkännande jag när de berättar vilka det här handlar om: ”sådana som Alexandra” är begreppet de använder. Inte personer, människor eller medborgare. ”Sådana som”.
De fortsätter att avfärda Alexandras känslor och åsikter och avslutar med den mest bisarra örfil jag sett en politiker utdela på länge. De berättar att de förändringar som nu alltså slår hårt mot tusentals människor och som fått miljoner svenskar att ifrågasätta om det finns något hjärta i alliansens politik inte bara är nödvändiga, utan bra. De är till och med moraliskt riktiga: ”Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.”
Och visst finns det även en och annan rik person som får mindre ersättning när sjukförsäkringen slaktats, men i huvudsak kan man nog konstatera att sjuka personer utan alltför goda inkomster fått betala för skattesänkningar som i första hand gått till de som tjänar mest. I ärlighetens namn ska väl sägas att det inte bara är de sjuka som finansierat skattesänkningarna; en hel del har också lånats upp.
Nej, det var inte regeringen som beslutade att lägga ner SAAB. Men det sätt Reinfeldts regering pratat ner SAABs förutsättningar, och den passivitet som präglat regeringens handlande är förmodligen världsunikt. Och för det ska regeringen kritiseras. Det har nämligen förts fram andra förslag, det röd-gröna regeringsalternativet har krävt agerande och vi socialdemokrater har presenterat konkreta förslag.
Det är inte tänkbart att den tyska regeringen någonsin skulle prata skit om Opel på det sätt som Maud Olofsson med flera gjort om SAAB. Och tänk om Barack Obama pratat skit om något amerikanskt bilmärke… Därför har Peter Eriksson (mp) rätt när han kritiserar regeringen: ”Detta är ett stort misslyckande för regeringen och Maud Olofsson. När det fanns en möjlighet att medverka till att få fram en långsiktig ägare, så valde man att ligga lågt och inte göra någonting. När Olofsson till sist engagerade sig var det för sent”.
Nu sörjer vi SAAB, lider med de tusentals människor som drabbas när verksamheten läggs ner. Men nästa år tar vi nya tag. Samhällets uppgift är att underlätta för de arbetslösa att få nya jobb. Svenskarnas viktigaste uppgift i september nästa år är att rösta bort en regering som lägger armarna i kors när de kan rädda jobb i Sverige, som raserat arbetslöshetsförsäkringen och som sparkar på de sjuka som redan har det tufft.
Reinfeldts allians lovade att minska antalet anställda i statens myndigheter. På tre år har de lyckats minska antalet anställda i statens myndigheter med 0,5 procent per år. Det har lett till 3383 färre anställda i statliga myndigheter (enligt SCB). När det gäller att minska antalet jobb har regeringen varit mer framgångsrik när det gäller svensk bilindustri. SAABs nedläggning riskerar leda till 8000 arbetslösa.
Peter Eriksson (mp) tror att regeringen kommer att falla på sjukförsäkringen. Visserligen tyder väl de flesta opinionsundersökningarna sedan lång tid att de var på väg att falla typ jättetungt redan innan de visade sin allra mest hjärtlösa sida och slängde ut tusentals människor ur ersättningssystemen och tvingade sjuka att söka jobb som de ändå inte kan göra och till och med att säga upp sig från jobb för att söka nya. Nä, sjukförsäkringen har inte regeringen (heller) skött särskilt bra. Så jag tror att Peter Eriksson kommer att få rätt (men vi måste ändå jobba, jobba, jobba för att byta regering nästa höst).
Men det är ändå häpnadsväckande hur alla borgerliga propagandister nu försöker flytta skulden. Nu säger de att allt är sossarnas fel, att vi ”mörkar” vår politik och att vi ”egentligen vill göra samma saker”. Men som Mona sa för många år sedan: försök inte gömma er bakom våra kjolar, och som Mona sa i söndagens Agenda (där hon rockade fett): det är ni som är regering – ta ansvar för er politik! Och för övrigt så fungerar inte borgarnas blame-game. Vi har inte mörkat vår politik (här finns vårt förslag i riksdagen):
Är man sjuk ska man få sjukpenning.
Människor ska få hjälp att komma tillbaka i arbetslivet. Därför har vi i vårt budgetalternativ resurser till rehabilitering, utbildning och introduktionsjobb – och där säger vi nej till stupstocken.
Hade vi fått styra hade det sett annorlunda ut. För övrigt så är även denna fråga ett bra exempel på hur högerregeringen ökat – inte minskat – utanförskapet: Under våra tre sista år i regeringen blev det färre ohälsodagar i sjukpenningen, under borgarnas tre år har det blivit fler.
När den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade om försämringar i sjukförsäkringen applåderades det friskt bland högerns ledamöter. Nu, när följderna blir uppenbara och ”alla” medier skildrar hur människor drabbas låtsas högern som om de inte förstod. Som om ingen varnade. Se bara här hur pinsam socialförsäkringsminister Husmark-Persson är:
Undanflykterna duger inte. Och skulden faller inte bara tungt på de applåderande riksdagsledamöterna (och övriga som röstade för försämringarna). Skulden faller tungt på de borgerliga politikerna i Örebro som vägrade skicka ett varnande remissvar till regeringen i frågan. Och på de miljöpartister i Örebro som ställde sig bakom det som deras partikamrater i riksdagen kallat ”utsorteringskedjan” (läs Ullis redogörelse här).
