Det var onödigt av Reepalu att, i intervjun med Skånska Dagbladet i januari, överhuvudtaget nämna att den judiska församlingen ordnade en proisraelisk demonstration mitt under Gaza-kriget, men om man är läskunnig ser man också att han omedelbart efteråt påpekar att han till och med önskat av muslimska företrädare att de ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.” Och i intervjun säger han: ”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” Rätt tydligt, faktiskt. Men som alla vet är sanningen det första offret i alla krig. Och detta tycks vara ett krig, i alla fall om man ska döma av tonen i hetsandet mot Reepalu.
Men dessvärre finns även mänskliga offer i detta hetsande.
För det första drabbas många malmöbor av judiskt ursprung. Eftersom jag inte tror på kollektiv bestraffning, arvssynd eller att ”grupper” ska få lida för det individer gör så är det självklart orimligt att hetsa eller hata mot människor av judisk härkomst och det är lika orimligt att hålla enskilda malmöbor av judisk härkomst ansvariga för det staten Israel gör eller för att vissa judiska grupper (i januari 2009) uttalade stöd för Israels massaker i Gaza. Det finns ingen ursäkt för hat, hot eller hets. Malmöbor ska inte behöva fly sin stad, särskilt inte på grund av vilken religion de tillhör eller vem de är födda av.
För det andra så drabbas nu många muslimer. Lika orimligt som det är att hävda att religiös tillhörighet gör en ansvarig för statens Israels övervåld, lika orimligt är det att – som Göran Hägglund (kd) gjorde i söndags – beskylla ”muslimer” för hat, hets och hot mot judar. Göran Hägglund borde be om ursäkt, men det lär han aldrig göra eftersom han vet att han behöver fiska i väldigt brungrumliga vatten för att ha en chans att rädda sitt parti kvar i riksdagen i höst.
Och för det tredje så utsätts Ilmar Reepalu för en bisarr hat-, hets- och hotkampanj. Hoten kan endast de som uttalat dem ta ansvar för, men ansvaret för hetsandet och hatandet vilar på många fler. Många borgerliga tyckare och ledarskribenter bör ta sin del av ansvaret. Men, förutom Göran Hägglunds hets mot muslimer är nog faktiskt Svante Weyler värst, exempelvis i Godmorgon Världen, där han utan att tveka använder de mördade i förintelselägret Treblinka för att angripa Reepalu. Weyler tycks sätta en särskild ära i att förvanska och hitta på, och hans sätt att argumentera vore faktiskt skrattretande. Om det inte var på allvar.
Så här skrev Svante Weyler i Expressen om Reepalus slarviga uttalande om ”den israeliska lobbyn”: ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ‘den judiska sammansvärjningen’.” Det är en smart argumentationsteknik att lägga ord i andras mun och sedan argumentera mot det man själv påstår att den andra sagt (så här sa Reepalu egentligen ”som man kanske kallar den israeliska lobbyn” – han hänvisade alltså till vad andra kallar det vilket fortfarande är slarvigt, men inte riktigt samma sak som att anklaga ”den judiska sammansvärjningen”, som Weyler påstår). Weyler avfärdar de hot som riktats mot Reepalu och menar att det är orimligt att Reepalu pratar om dessa, ”Vill han säga att den som kritiserar honom är medansvarig för hoten?”, skriver Weyler. Och det är ju inte rimligt. Lika orimligt är det ju att påstå att den som kritiserar Israel är medansvarig för allt andra Israel-kritiker gör? Men vänta, det är ju just det som Weyler och andra gör…
Tyvärr är Weyler nog totalt medveten om sin bisarra argumentation. För det blir nämligen ännu mer bisarrt. Han avslutar med en klassisk argumentationsteknik som på bildekaler brukar låta ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit”. Så här skriver Weyler: ”Hittills har jag inte sett någon tidning som på ledarplats har givit Reepalu sitt stöd, ändå reagerar han som om han blivit orättvist behandlad och gravt missförstådd. Kan verkligen alla andra ha fel samtidigt?”. Logiken är fantastisk: eftersom Weyler inte har uppfattat något stöd för Reepalu på (borgerliga) ledarsidor kan alltså Reepalu inte ha rätt. Lysande resonerat, Weyler.
Men Svante Weyler är ändå på sitt sätt ärligare än exempelvis Göran Hägglund. För medan Hägglund låtsas vara moraliskt indignerad för att få skäl att fiska i grumliga vatten samtidigt som han hetsar mot Ilmar Reepalu så är Weyler tydligare. Han bekräftar att det handlar om en kampanj. Och det är uppenbart att den beror på att man vill fälla en populär socialdemokrat, att det bara är ett led i kampen för att rädda Reinfeldts borgerliga regering. Kosta vad det kosta vill.
Och det kommer att kosta. Dels handlar det om det välkända problemet med att ”ropa varg” trots att det inte är en varg man ser (Röda Berget skriver klokt om detta här): Ilmar Reepalu är nämligen inte anti-semit och att påstå att han är det förringar betydelsen av ordet totalt. Och det är farligt: att bekämpa anti-semitismen är fortfarande en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill verka för mänskliga rättigheter och värdighet.
Men framförallt handlar det om att konflikterna i Malmö kommer att öka (ännu mer), vilket kommer att drabba många malmöbor. Kanske kommer hatet och hoten mot Ilmar Reepalu också att förvärras, samtidigt som många kommer att bli rädda att överhuvudtaget uttala sig i denna typ av frågor. Det är ett högt spel, med höga insatser, som Israelkramarna spelar.
Och när det gäller ordet sionism, som Reepalu nog borde låtit bli att blanda in (för att slippa debatten), så är det uppenbart att Israelkramarna inte vill låtsas om dess betydelse. Sionismen handlar om att skapa en ”judisk stat” (inte en stat där judar får bo, utan en stat uteslutande för judar) i det som på den tiden hette Palestina. Tydligast om vad det handlade om var rörelsens ”skapare” Theodor Herzl som pratade om att ”ta ett land utan folk och ge till ett folk utan land”. Som de flesta vet fanns det dock redan människor som bodde i området. De flesta av dem fördrevs av den sionistiska rörelsen. Så att vara kritisk mot den sionistiska rörelsen är egentligen bara sunt, det handlar inte om vare sig rasism eller anti-semitism. Det finns gott om judar som är ”anti-sionister” eftersom de inte tror på att Israel ska upprättas på jorden (som en stat), inte heller dessa kritiker är anti-semiter… Läs gärna Göran Rosenbergs text om detta, som vanligt är han klok och han uttrycker kritiken mot sionismen mycket bättre än jag (och eftersom Rosenberg själv är av judisk härkomst misstänker jag att Israelkramarna inte kallar honom antisemit lika ofta).
När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.
Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.
För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.
För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).
Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)
För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys
Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
- Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
- Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”
Några veckor efter moderaten Edvard Unsgaards bajsplockar-fascination har nog de flesta avfärdat hela saken som en skitfråga: ”jaja, gå vidare”, tänker en del. Gör inte det, säger jag.
Det som kan verka vara en anka eller ett pinsamt misstag är nämligen något mycket mer: Det säger otroligt mycket om den moderata synen på sysselsättning och på människovärde. Det är nämligen inte vem som helst som yttrat sig så där märkligt om ”arbetslinjen”. Mannen som blir imponerad av ”ryskor” som torkar bajs i hans trappuppgång är pressekreterare åt landets moderate statsminister och dessutom riksdagskandidat för moderaterna i Stockholm.
Det finns flera skäl till varför den här debatten faktiskt inte är en skitfråga:
Glömde statsministerns pressekreterare helt enkelt bort sig och avslöjade syftet med moderaternas tal om ”arbetslinjen”? Jag är rädd för att problemet snarast är att han helt och hållet förstått den moderata användningen av begreppet och att han (nu när han varit föräldraledig ett tag) råkade försäga sig och hoppade över ett led i högerns argumentation.
Vore det inte ärligare om moderaterna sa rent ut att de vill sänka många människors löner (dessa människor är väl ändå inte särskilt troliga m-väljare…;-))? Det han faktiskt beskrev var snarare följden av det moderaterna kallar arbetslinjen (som inte alls överensstämmer med den gängse definitionen, läs på Wikipedia om termen eller se Roger Mörtviks definition ovan): att moderaterna vill sänka den så kallade ”reservationslönen”. Reservationslönen är den lönenivå som avgör om någon väljer att acceptera ett jobb. I detta fall menade Unsgaard förmodligen – egentligen – att det är bra att regeringen sänkt ersättningsnivåerna så att ”ryska städerskor” är tvungna att rycka ut riktigt snabbt när han upptäckt bajs i sin trappuppgång. Och det var därför som moderaterna mobiliserade för att släta över misstaget och till och med startade Facebook-grupper som ”Shit happens – stödgrupp för politiker”. De anstränger sig verkligen hårt för att döda alla debatter om att de i själva verket vill ha sänkta löner (debatten om det ”hemliga pm-et” är bara ett av tidigare exempel).
Unsgaard avslöjade helt enkelt moderaternas egen hemliga graal. Inte undra på att så många moderater tog i så de nästan sprack på debattsajter och bloggar för att minska betydelsen av Unsgaards klavertramp.
”Ett första argument för maktskifte 2010 är att borgarna som vanligt har misslyckats med jobben. Arbetslösheten ökar. Sysselsättningen minskar. Socialbidragen beräknas stiga med 50 procent under 2006–2011. Utanförskapet har ökat med 70 000 medborgare jämfört med Reinfeldts egen definition från 2006. Ungdomarna drabbas hårdast.”
Idag kommer riksdagen, om inget under sker, rösta igenom FRA-lagen som ger staten rätt att massavlyssna människor. Med FRA-lagen är Storebrorsamhället här på ett sätt som Orwell inte ens hade vågat drömma om (Nisha Besara skriver klokt på Dagens Arena). Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att rösta nej till lagen och om några borgerliga ledamöter gjorde det skulle de (i alla fall tillfälligt) stoppa FRA-lagen. Men det gör de inte. En del av de där borgerliga ledamöterna har tidigare låtsats vara hjältar som försvarar integritet och mänskliga rättigheter. Men de har inrättat sig i ledet, hukar så där klädsamt under partipiskan och låtsas att de vunnit genom tillägg till lagen. De lurar självklart ingen. Men när det handlar om att rädda en vidrig, korkad och ogenomtänkt lag så kan orden – precis som i Orwells ”1984″ få ny mening. I borgerligt nyspråk är tydligen ordet ”ryggradslös” menat som en komplimang.
Att protesterna inte är lika intensiva är inte så konstigt, utnötning fungerar ju i de flesta sammanhang. Märkligare är en del andra inspel i debatten: Tidningsutgivarna väljer att skriva brev till riksdagens ledamöter och varna för att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det har de ju rätt i. Så här skriver de: ”den som vänder sig till massmedierna [kan] mot sin vilja komma att få sin identitet röjd genom signalspaningen. Det betyder att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det hjälper då inte att avlyssningen i sådana fall skall avbrytas och att insamlade uppgifter förstöras. Det man en gång sett och hört kan inte raderas.”
Det är självklart bra att även TU agerar, men brevet avslutas rätt märkligt: ”Vi uppmanar därför dig som riksdagsledamot att – oavsett hur du tänker rösta nu på onsdag – ha ett fortsatt engagemang kring frågan om skyddet för meddelare och andra tystnadspliktiga grupper och aktivt verka för att det säkerställs. Meddelarskyddet får inte bli en illusion.”
Som om FRA-lagen bara är ett hot mot meddelarskyddet… Borde inte tidningsutgivarna i landet se lite större sammanhang: att FRA-lagen hotar mer än deras bransch? Fast till TUs försvar ska sägas att den fackliga organisationen för journalister (Journalistförbundet) helt tycks ha lagt ner sitt motstånd mot FRA-lagen… Förra gången var SJF mycket aktiva, men nu verkar de inget göra. Utmattning fungerar, som sagt. Men framtidens dom över Reinfeldt, Tolgfors och de andra kommer likväl falla tungt. Må så vara att de inte startade resan, men de ökade hastigheten nerför det sluttande planet. Övervakningssamhället är här nu. Känns det bra?
Jag har tidigare skrivit om det märkliga i att så få medier pressar Fredrik Reinfeldt om hans bok ”Det sovande folket”, där han bland annat skriver: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Och nu hittade jag det här klippet på när Reinfeldt pratade om sin bok i tv. Med tanke på att han i klippet säger att det är för mycket politiker och att dessa politiker ägnar för mycket kraft åt att lova mer pengar kunde ju till exempel någon journalist fråga honom om hur det då kom sig att han i förra valrörelsen lovade att lägga på en krona på alla satsningar Socialdemokraterna gjorde på välfärden (eller så kunde de ju fråga varför han inte gjorde som han lovade…). Här är klippet:
Egentligen borde ju ingen vara förvånad över att moderat efter moderat nu avslöjas som skattefuskare. Moderaterna har ju genom åren konsekvent ropat på hårdare tag i alla frågor utom typ skattebrott (nu finns det dock faktiskt moderater som vill skärpa straffen för skattebrott!). Men ändå. Att så många ledande moterater helt nonchalerar grundläggande principer om lag och rätt är faktiskt väl värt att granska, kanske särskilt som de ju påstods vara mer hederliga än andra politiker. Statsminister Reinfeldt fortsätter dock sin tidigare, inte så framgångsrika, strategi att ifrågasätta journalisternas rätt att granska (ni minns klassikern: ”Vem har sagt att hon är onykter? Har ni några bevis för det?” när han förnekade att storyn om Ulrika Schenström ens var sann.)
Men, som Christofer Brask, skriver i sin artikel: ”Detta ropande, sa Reinfeldt, är ett hot mot demokratin. Det var klokt sagt. Möjligen med invändningen att journalister, till skillnad från politiker, inte stiftar lagarna. Det är inte heller journalister, utan moderata politiker, som vunnit ett val på en politik som går ut på att människor ska göra rätt för sig, man ska jobba och inte fuska utan som en god medborgare dra sitt strå till den stora samhällsstacken. En annan invändning är att den senaste veckans skandaler – Nicola Clase, makarna Cederskiöld – knappast härrör från åren innan de gav sig in i politiken.”
Men Reinfeldt lär inte läsa det. Han lär inte bry sig. Han sitter isolerad på sitt elfenbenstorn och ropar att han är utsatt för en konspiration. 2010 tvingas han komma ner och möta väljarna. Det blir nog inte lika roligt då. Hur var det nu med det ”mindre korrumperade ledarskapet”?
