Det sker strax efter att jag till TV4 bekräftat att jag inte har förtroende för Håkan Juholt som statsministerkandidat. Detta efter att jag sent igår kväll uppdaterade min Facebookstatus efter att ha sett Håkan Juholt förneka att VU-mötet som pågår på partihögkvarteret på Sveavägen diskuterar hans uppdrag och framtid. Hela Sverige vet att Socialdemokraternas högsta ledning diskuterar partiledarens uppenbara oförmåga att leda det socialdemokratiska partiet; men partiledaren påstår att så inte är fallet. Där någonstans kände jag att jag inte kunde hålla tyst längre: det var dags att tala ur skägget.

Jag vet att en del partikamrater är arga på mig. De tycker inte att man ska kommentera partiledarens prestationer offentligt, att hela frågan om förtroendet för Juholt är en mediakampanj, att debatten om Socialdemokratins framtid ska hållas ”internt”. (Ingen är dock i närheten av den här bisarra konspirationsteorin: http://komigenuva.wordpress.com/2012/01/19/storkapitalets-springpojkar-vill-ha-bort-juholt-for-ett-ja-till-europakt/).

Fram till nu har jag inte offentligt kommenterat om jag har förtroende för Håkan Juholt. Jag har kritiserat dåliga beslut, suckat över märkliga utspel och länkat till kritiska artiklar. Men jag har faktiskt till och med undvikit att länka till artiklar som kräver Juholts avgång. Fram till nu. För nu får det faktiskt räcka.

Håkan Juholt och partiets ledning (Verkställande Utskottet i synnerhet) måste ta ansvar för det allvarliga läget för Socialdemokratin. Det känns inte som de gör det.

(Mer om min syn på det allvarliga läget och de politiska utmaningar vi står inför här: http://www.bjornsundin.se/2011/12/men-vi-tar-det-har-pa-allvar-va-fb/ )

Det är möjligt att jag kommer få skäll för detta. Det är möjligt att det finns de som anser att jag förbrukar mitt förtroende som kommunalråd i och med detta. Det är möjligt att detta påverkar eventuella ”karriärmöjligheter”. Det är möjligt. Men jag bryr mig inte om det just nu. Det här handlar om två saker: För det första att jag tror att det finns en möjlighet för Socialdemokratin att vända utvecklingen – om Håkan Juholt inte längre är vår statsministerkandidat. För det andra att jag inte kan leva med mig själv om jag inte gjorde det jag tror är nödvändigt nu, för det handlar inte bara om en tillfällig svacka; jag är övertygad om att vi står vid en punkt i svensk historia där det står och väger. Jag tror att ett fortsatt fritt fall för S (för det är det vi bevittnar nu) kommer att innebära att vi förlorar vår centrala roll i svensk politik. I storstäderna är S nu tredje största parti, efter Moderaterna och Miljöpartiet. Jag tror att det är vad som väntar om inget händer.

Och där knyts cirkeln till Bob Hund. De flesta skulle nog anse att Bob Hund med sin konsumtionskritik, samhällskritik och allmäna radikalitet borde vara ”vänster”. Det kanske de uppfattar sig som (jag vet inte), men i tv-dokumentären om bandet för några veckor sedan syntes Miljöpartimärket överallt. Om inte Socialdemokraterna förmår vända utvecklingen och börja bygga upp det raserade förtroendet och beskriva vad vi vill göra med samhället så är det förmodligen Gustav Fridolin som är nästa rödgröna statsministerkandidat (om det nu kommer finnas något rödgrönt alternativ – det är ju inte säkert).

Håkan Juholt var aldrig min partiledarkandidat. Men jag höll det där för mina närmaste, utåt sa jag att jag ”trodde att det här kunde bli bra”. För det är så vi gör. Det är så vi brukar göra. Det var så vi gjorde.

Men det var så vi gjorde på den tiden då det var självklart att en partiledarkandidat för Socialdemokraterna hade tillräcklig kompetens för uppdraget. Då det var självklart att en socialdemokratisk statsministerkandidat visste hur man gör när man leder. Då det var fullkomligt självklart att Socialdemokraterna var Sveriges största parti. På den tiden.

Bob Hund sjunger: ”jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det det som jag fruktar mest”

Det blir aldrig ”som vanligt”. Och tur är väl det. Men vi måste tillbaka till att Socialdemokraterna presenterar en statsministerkandidat som inger förtroende. Då kan vi antingen byta partiledare (och statsministerkandidat) eller så kan vi skilja uppdragen åt; behålla Håkan Juholt som partiledare men lansera en annan statsministerkandidat (Margot Wallström har nog inte fått frågan om att ”bara” bli statsminister…). Det valet får väl VU göra; alternativet är att vi ger upp valet 2014, nationellt. Om en ny partiledare ska väljas ser jag för övrigt två huvudkandidater: Carin Jämtin och Mikael Damberg. Kanske tillsammans?

På cykeln för någon timme sedan följdes Bob Hund-låten av The Donnas ”Who invited you?”. Det kändes också ganska passande.

Det är kanske begripligt: de har nämligen inga svar på kaoset i förskolan, den ökade barnfattigdomen, att fler är beroende av socialbidrag eller att Örebro gått miste om jobb och tillväxt de gångna åren. De borgerliga partierna vill helst av allt få chans att kasta dynga mot oss socialdemokrater. Det är deras favoritsport, precis som attacker mot domarna är Mourinhos mest framgångsrika taktik för att hans spelare ska slippa undan kritik och press.

Nu senast handlar det – återigen – om kuvert. Trots att det är uppenbart att vi socialdemokrater inte skickat ut något brev till anhörigscentrums nätverk (vi har ju inte ens tillgång till adresserna) så fortsätter de borgerliga partierna, tillsammans med likaledes borgerliga Nerikes Allehanda, att skriva om dessa kuvert. Trots att vi valde att ställa in det aktuella arrangemanget så fort vi fick reda på att en inbjudan gått ut i kommunala kuvert så fortsätter dyngspridandet. För de borgerliga partierna vet att det är deras enda chans. Och NA inser väl detsamma.

Att Staffan Werme vräker på ytterligare är väl egentligen inte värt någon ytterligare kommentar, men eftersom ingen verkar bry sig om fakta i kuvertfrågan så ska jag bara i korthet förklara läget.

• Tidigare har det funnits kommunala kuvert som visade att brev kom från kommunalrådskanslierna (majoritet och opposition). Dessa togs bort för några år sedan. Nu finns bara kuvert med avsändare ”Örebro kommun, Kommunledningskontoret”
• Istället för dessa kuvert så använde vi de enda kuvert vi hade för de utskick som vi betalade med de pengar som vårt parti fått sig tilldelat. Det blev de borgerliga partierna arga på.
• Då bad vi om kuvert som visade att breven var skickade från ”oppositionskansliet” (då var vi ju i opposition), men det fick vi inte.
• Då tryckte vi – för partiets egna pengar – upp kuvert med Socialdemokraterna som avsändare, utan att blanda in Örebro kommun. Fast det har de ju också kritiserat.

Faktum är ju att de borgerliga partierna inte är så bra på det där med att fråga örebroarna om deras åsikter och att lyssna på örebroare som hör av sig. Senast igår vägrade de att vara med när Lärarnas Riksförbund bjudit in till utfrågning om Rudbecksskolans nedläggning. Argumentet då var att ”vi har redan fattat beslut” och att ”det inte var ett bra sätt att föra dialog” – min utgångspunkt är att man bör lyssna på argument även när man fattat beslut och att det bör vara de som vill träffa politiker som bestämmer formerna för detta.

Och det är egentligen det allt detta handlar om. De borgerliga partierna vet att de fick minskat förtroende av örebroarna i höstas och eftersom en del av dem därmed bekräftar en långvarig nedåtgående trend (folkpartiet har tappat i de senaste 3-4 valen) så väljer de att – precis som José Mourinho – flytta uppmärksamheten från det som är huvudsaken.

Det kan verka som om jag jämför José Mourinhos beteende med ledande borgerliga företrädare i Örebro, men det är en orättvis jämförelse. José Mourinho är bevisligen briljant och framgångsrik, och framgångsrik har inte den borgerliga politiken i Örebro varit.

Ingen har ansvaret för tillväxtfrågor och nya jobb.

Påståendet kan tyckas raljant: ”har Socialdemokraterna något tillväxt-kommunalråd?” frågar vän av ordning. Nej, det har vi inte: men vi är tydliga med att ingen fråga är viktigare än att skapa nya jobb, att Örebro ska gå framåt och utvecklas, att skapa tillväxt i Örebro. Och så är inte fallet hos ”koalitionen”. Ett av våra åtta vallöften lyder: ”Snabba besked för fler jobb. Växande företag ska få kontakt samma dag, erbjudas en träff inom en vecka och få en tydlig plan för kommunens hantering inom en månad.” Så har det nämligen inte alltid fungerat under åren då koalitionen styrt kommunen.

Folkpartisten Staffan Werme har pekats ut som ”utvecklingskommunalråd”, men läser man hans  blogg får man inga svar om vad det kan tänkas innebära. När ”koalitionens” lag presenterades (21/3) skrev Staffan Werme: ”I nästa blogg ska jag berätta om några av de utvecklingsvägar jag vill att Örebro ska beträda.” Fast i ”nästa blogg” skrev han istället om hur mycket han avskyr Socialdemokrater.

Så vitt man kan förstå ska dock Staffan Werme bli ansvarig för näringslivsfrågor. Det lugnar sannolikt inte Örebros näringslivsföreträdare, missnöjet med det tidigare styret i Örebro kommun var stort. Under den tidigare kommunledningen flyttade företag till exempel från Örebro på grund av att de inte fick besked från kommunledningen om de fick mark att växa på. Så helt lugn blir nog ingen.

En fråga som helt avgjort är viktig för tillväxten i Örebro är etableringar, markförsäljningar och att skapa en grundläggande infrastruktur för tillväxt. Ansvaret för många av dessa frågor finns hos Programnämnd Samhällsbyggnad. Under ”koalitionens” styre under den förra mandatperioden, sköttes detta område av Fredrik Persson (MP), och han är ”koalitionens” kandidat på samhällsbyggnadsområdet i omvalet.

Det lugnar nog inte heller Örebros näringslivsföreträdare. De gångna åren har präglats av stoppolitik och stängda dörrar. Arbetet med att dra ett nytt industrispår till flygplatsen stoppades. Arbetet med att skapa en servicepunkt för tung trafik (Truckstop) stoppades. Handelsetableringar stoppades. Och så vidare.

I tisdags var jag glad över att vara med och fatta beslut om att möjliggöra för Swedol att växa i Örebro. På en ny tomt längs E18 till Karlskoga får de möjligheter att framöver bli ännu större och på sikt att anställa ännu fler (uppgifterna om 70 nyanställda var ett missförstånd – det har Swedol aldrig pratat om).

Men Fredrik Persson såg problem. Till Radio Örebro sa han att detta storlager medförde mer transporter och att det ”kanske blir en smäll man får ta”. Inte direkt några hyllningstelegram där, inte.

För det första tycker jag att Fredrik har fel: att Örebro är ett nav för transporter är bättre för miljön än andra alternativ. Örebro ligger i mitten, med bra kommunikationer både med väg, järnväg och flyg och på det sättet har vi möjlighet att minska onödiga transporter.

För det andra tycker jag att Örebro kommun ska se möjligheterna med växande företag, inte problem. Om Örebro ska hänga med, om vi ska vara konkurrenskraftiga och gå framåt bör vi fortsätta satsa på transporter i Örebro. Därför bör vi skapa ett Truckstop snarast möjligt. Därför behöver vi järnvägsspår till flygplatsen. Därför bör vi ge snabba besked – och stå för de besked vi ger – till företag som vill växa i Örebro.

Transporter och logistik passar Örebro bra, och de jobben är viktiga av fler skäl. Inom transport, logistik, lager och service till transportbranschen finns viktiga instegsjobb på arbetsmarknaden. Även om många av jobben kräver både lång utbildning och erfarenhet så finns också många jobb som kan bli det första jobbet på väg tillbaka för personer som står utanför arbetsmarknaden.

När det gäller transport och logistik är det värt att påminna om att dåvarande oppositionsledaren Staffan Werme (FP) för mindre än tio år sedan  hånade satsningarna på logistikstaden Örebro. Han tyckte att vi istället borde satsa på biomedicin. Fast det pratar han inte om så mycket nu för tiden (Werme var ju också mot Conventum och annat, men det pratar han inte heller om längre).

I valet förra året kunde man ibland få uppfattningen att till exempel Moderaterna lärt läxan från den gångna mandatperioden: man får inget nytt förtroende om man inte tar tillväxt, jobb och utveckling på allvar. Därför är det lite extra förvånande att Moderaterna och den övriga ”koalitionen” ger ansvaret för näringslivsfrågor, etableringar och stadsplanering till just Staffan Werme och Fredrik Persson. Det känns helt enkelt inte riktigt som om någon tänker ta ansvar för tillväxtfrågorna i ”koalitionen”. För Örebros företagare (nuvarande och blivande) finns anledning att bäva inför omvalet.

Om Pär Nuder kan fås att framstå som en stark kandidat kommer andra kandidater att backa, ledande företrädare kommer att bli försiktiga i att föra fram sina alternativa kandidater (för vem vill bli känd som förlorarens vän/vinnarens fiende?) och i slutändan finns bara en kandidat.

Så låt oss då repetera några tunga siffror ur vallokalsundersökningen:

• andel S-röster bland fast anställda väljare: 23 procent
• andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller den svenska ekonomin: 32% (med 57% för högern)
• andel av väljarna som anser att de rödgröna har bäst politik vad gäller skatterna: 37 % (54% för högern)

Och då är det väl relevant att ställa sig frågan: om Socialdemokratin nu fick betyget underkänt vad gäller ekonomin, skatterna och jobben; varför ska vi då välja den person som mer än någon annan format just vår nuvarande politik för ekonomin, skatterna och jobben?

Nu vet jag att någon säger: ”Östros, Österberg, Sahlin och några till är ansvariga för s-politiken”. Och självklart är både de och vi andra som var på partikongressen 2009 ansvariga för politiken. Men i sak har inte mycket förändrats i socialdemokratisk politik sedan regeringen Perssons ödesdigra misstag att bygga en strategi på att ”jobben kommer, lita på oss, business as usual”. Vem som var finansminister och Göran Perssons närmaste strateg då? Gissa en gång.

Är det en sak som är tydlig när det gäller socialdemokratisk förnyelse så är det nämligen att vi varit rätt dåliga på att förnya oss när vi varit i opposition. Det är när vi haft regeringsmakten som vi lyckats bäst med att anpassa vår politik till nya villkor i samhället. Sist vi var i regeringsställning gick det där bra till en början. Det var grönt folkhem, välfärdssatsningar och nytänk på viktiga områden. Men sedan glömde vi bort att ”stolt men inte nöjd” inte bara var ord utan måste verka trovärdigt och ärligt för väljarna. Vi trodde att vår regeringsduglighet skulle räcka, trots att just regeringsdugligheten fått sig allvarliga törnar i samband med bland annat tsunamin. Och svenskarna uppfattade inte att vi hade någon idé om var framtidens jobb skulle komma. Någon som känner igen den kritiken? I valrörelsen 2006 uppfattade jag ett konkret svar om hur jobb skapas: mer pengar till forskning. Det är självklart klokt, men få väljare uppfattar det som tillräckligt.

Nu är vi så illa tvungna att förändras och förnyas, trots att vi är i opposition, annars lär vi inte återkomma i regeringsställning på väldigt länge. Därför vore det kanske inte det smartaste draget att välja en tänkbar statsministerkandidat om denne samtidigt är en ganska otänkbar ledare för en förnyad socialdemokrati som mobiliserar tusentals människor i samtalskampanjen inför nästa val. Kort sagt: en statsministerkandidat är bara meningsfull om hon/han samtidigt är en tänkbar valvinnare.

Det finns många goda kandidater till partiledarposten. Mina favoriter: Margot Wallström (man kan väl drömma och vädja?), Mikael Damberg, Eva Nordmark (SKTFs ordförande), Luciano Astudillo och Ulrica Messing. Samtliga har förutsättningar att leda en förnyelse av vår politik utifrån en stabil ideologisk grund. Samtliga är duktiga kommunikatörer som pratar så att man förstår. Samtliga representerar något nytt för väljarna (jo, till och med Margot – konstigt nog med tanke på hennes erfarenhet).

För mig är Pär Nuder, precis som en del andra namn som förs fram, en representant för det som var otroligt framgångsrikt, men misslyckades när den pågående förnyelsen kom av sig. Det gör inte Pär Nuder till någon dålig kandidat till tunga uppdrag; tvärtom är han – i sina bästa stunder – en lysande strateg. Men, som någon sa, Per Schlingmann är också en lysande strateg, men han är inte moderaternas ledare eller valvinnare.

Nu har jag för övrigt samlat mig för en följetong om Socialdemokratisk förnyelse. Socialdemokratins framtid handlar ju nämligen både om person och politik. Imorgon inleder jag det rafflande följetongsbloggandet under den synnerligen lockande rubriken ”Manifest från en sjuksäng”…

Men med anledning av den där nyheten och de frågor jag fick från journalisterna roade jag mig med att räkna i Valmyndighetens valsimulator. Då blir det så här:

M: 6110 röster (+1200 röster), 5 mandat (+1)

C: 883 röster (-400 röster), 0 mandat (-1)

FP: 900 röster (-1040 röster), 0 mandat (-1)

KD: 1057 röster (-400 röster), 1 mandat (+/-0)

S: 9982 röster (+1200 röster), 8 mandat (+1)

V: 1296 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

MP: 946 röster (-400), 1 mandat (+/-0)

SD: 1204 röster (+/-0), 1 mandat (+/-0)

Slutsatsen är att Moderaterna och Socialdemokraterna får varsitt nytt mandat, vilket i sig inte förändrat majoritetsförhållandet i Kommunfullmäktige.

Totalt antal röster 22378 (samma antal som de ovan nämnda partierna fick totalt i september, jag har räknat bort ”övriga partier” för att göra det lite enklare). Totalt finns 27395 röstberättigade i valkretsen.

Om man sedan räknar på att valdeltagandet ökar med 100 personer i vart och ett av Vivallas tre valdistrikt (där valdeltagandet är lägst, mellan 62 och 65%) så förändrar det ingenting i beräkningen ovan, förutom att S kommer närmare ett nionde mandat…

Hur jag gjorde:

• Jag utgick från att exakt samma antal personer går och röstar om det blir omval (det är i och för sig inte troligt: å ena sidan kommer några röster att försvinna av olika skäl men å andra sidan tror jag att valdeltagandet kommer att bli högre).
• Jag utgick från att var tionde väljare ändrar sig: det är ett någorlunda rimligt antagande (även om det är omöjligt att förutse) eftersom ett omval måste anses vara ett helt nytt val (se nedan om övriga antaganden som hänger ihop med detta).
• Jag utgick också från att stora partiet tjänar på ett omval, och det är ett rimligt antagande: det som lyfter små partier i valrörelserna anses vara att de får mer uppmärksamhet än de får annars. I ett omval kommer de inte att uppmärksammas så mycket i exempelvis media. Och de stora partierna kommer att kunna mobilisera alla resurser i den valkrets där omvalet sker.
• Jag utgick från att Folkpartiet kommer att tappa många röster, på grund av att många människor är irriterade på deras överklagande som av många anses vara ”surt sa räven” (att överklaga leder sällan till ökad sympati).
  
• I övrigt fördelade jag tappet (som blir konsekvensen av att de stora partierna går framåt) jämnt mellan de andra små partierna (vilket självklart inte kommer att ske). Jag tror visserligen att Miljöpartiet kommer att tappa vid ett eventuellt omval eftersom deras stöd till en högerkommunledning kommer att vara mer uppenbart nu (utan rödgrön riksvalrörelse och efter att de tydligt tagit ställning efter valet). Men jag gjorde det lätt för mig och drog bort lika mycket från dem som från KD och C.
  
• Jag lät V och SD stå kvar på exakt samma antal röster. V för att de verkar ligga på den nivån (samma antal 2006) och att jag inte kan se varför de skulle tappa denna ”kärntrupp”. SD spelar ingen roll för majoritetsförhållandena så dem brydde jag mig inte om (även om jag tror att det kan finnas en risk att de ökar i ett omval då fler förmodligen är trötta på ”det där politiska käbblet”).

Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:

Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.

Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.

Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:

1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.

2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.

3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).

4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.

5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.

Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.

I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta - och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.

Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.

Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.

Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…