Med sådana vänner…

När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.

Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.

Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.

Varför skitdebatten inte var en skitfråga

Några veckor efter moderaten Edvard Unsgaards bajsplockar-fascination har nog de flesta avfärdat hela saken som en skitfråga: ”jaja, gå vidare”, tänker en del. Gör inte det, säger jag.

Det som kan verka vara en anka eller ett pinsamt misstag är nämligen något mycket mer: Det säger otroligt mycket om den moderata synen på sysselsättning och på människovärde. Det är nämligen inte vem som helst som yttrat sig så där märkligt om ”arbetslinjen”. Mannen som blir imponerad av ”ryskor” som torkar bajs i hans trappuppgång är pressekreterare åt landets moderate statsminister och dessutom riksdagskandidat för moderaterna i Stockholm.

Det finns flera skäl till varför den här debatten faktiskt inte är en skitfråga:

• Varför var det viktigt för Unsgaard att påpeka att det var en ryska som städade trappen och att företaget drevs av ”invandrare”? Vad säger det om den moderata synen på medborgarskap och jämlikhet? För mig tyder Unsgaards uttryckssätt på att etniciteten är viktig, att det faktiskt hade betydelse att det inte var en ”svensk” som städade. Eller som ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus uttryckte det i Expressen: ”Det krävs ett visst spottavstånd till en stum, ansiktslös klass för att man ska uttrycka sig så glatt nedlåtande som den moderata pressekreteraren. Det krävs ett tydligt ”vi” och ”dom”.”
• Har statsministerns pressekreterare verkligen inte förstått begreppet ”arbetslinje”? Vid första anblicken kan det faktiskt verka som om Unsgaard inte förstått begreppet; som om Reinfeldts medarbetare inte bryr sig mer om det begrepp som deras chef försöker upprepa hela tiden (efter tydlig anvisning från propagandageneralen Per Schlingman). Så här beskriver TCOs Roger Mörtvik begreppet: ”Historiskt har arbetslinjen i princip betytt två saker: dels att varje medborgare har en skyldighet att försörja sig själv om det är möjligt, dels att samhället ska erbjuda arbetssökande arbete eller arbetsmarknadspolitiskt stöd innan man erbjuder kontant ersättning.” Inget av detta stämmer ju in på Unsgaards påstående om att ”Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb”.
• Glömde statsministerns pressekreterare helt enkelt bort sig och avslöjade syftet med moderaternas tal om ”arbetslinjen”? Jag är rädd för att problemet snarast är att han helt och hållet förstått den moderata användningen av begreppet och att han (nu när han varit föräldraledig ett tag) råkade försäga sig och hoppade över ett led i högerns argumentation.
• Vore det inte ärligare om moderaterna sa rent ut att de vill sänka många människors löner (dessa människor är väl ändå inte särskilt troliga m-väljare…;-))? Det han faktiskt beskrev var snarare följden av det moderaterna kallar arbetslinjen (som inte alls överensstämmer med den gängse definitionen, läs på Wikipedia om termen eller se Roger Mörtviks definition ovan): att moderaterna vill sänka den så kallade ”reservationslönen”. Reservationslönen är den lönenivå som avgör om någon väljer att acceptera ett jobb. I detta fall menade Unsgaard förmodligen – egentligen – att det är bra att regeringen sänkt ersättningsnivåerna så att ”ryska städerskor” är tvungna att rycka ut riktigt snabbt när han upptäckt bajs i sin trappuppgång. Och det var därför som moderaterna mobiliserade för att släta över misstaget och till och med startade Facebook-grupper som ”Shit happens – stödgrupp för politiker”. De anstränger sig verkligen hårt för att döda alla debatter om att de i själva verket vill ha sänkta löner (debatten om det ”hemliga pm-et” är bara ett av tidigare exempel).

Unsgaard avslöjade helt enkelt moderaternas egen hemliga graal. Inte undra på att så många moderater tog i så de nästan sprack på debattsajter och bloggar för att minska betydelsen av Unsgaards klavertramp.

Sedan kan man ju, som Magnus Ljungkvist gör på Newsmill, undra varför så få journalister var intresserade av att gå på djupet i frågan:”Vad tjänade ryskan extra på det, fick hon något alls? Betalar städföretaget skatt som de ska? Den ryska som städade trappan, hade hon arbetstillstånd eller är hon utlämnad till sin chefs godtycke?”

Vad applåderade ni åt, Sofia, Johan och Lars-Axel?

När den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade om försämringar i sjukförsäkringen applåderades det friskt bland högerns ledamöter. Nu, när följderna blir uppenbara och ”alla” medier skildrar hur människor drabbas låtsas högern som om de inte förstod. Som om ingen varnade. Se bara här hur pinsam socialförsäkringsminister Husmark-Persson är:

Undanflykterna duger inte. Och skulden faller inte bara tungt på de applåderande riksdagsledamöterna (och övriga som röstade för försämringarna). Skulden faller tungt på de borgerliga politikerna i Örebro som vägrade skicka ett varnande remissvar till regeringen i frågan. Och på de miljöpartister i Örebro som ställde sig bakom det som deras partikamrater i riksdagen kallat ”utsorteringskedjan” (läs Ullis redogörelse här).

Nu har Staffan Werme ställt sig bakom regeringens politik, det är klargörande. När får vi se Lennart Bondeson eller Rasmus Persson stå för, och försvara, sin politik? Och när kommer de borgerliga riksdagsledamöterna från länet (Lars-Axel Norell (kd), Sofia Larsen (c), Johan Pehrson (fp), Oskar Öholm (m), Elisabeth Svantesson (m)) förklara vad som var så himla bra med de där försämringarna?

Ankhållning för prydnad, sällskap eller avel?

Ank-skämten kommer aldrig ta slut med Anna Anka närvarande i svensk debatt (här finns en ocean av fantastiska citat att ösa ur). Men förmodligen menar Kristdemokraternas partisekreterare, Lennart Sjögren, allvar när han – i Expressen – hälsar Anna Anka välkommen till (kd) med orden ”alla som delar våra värderingar om människors lika värde och familjens betydelse är välkomna hos oss.” Så här skrev Anka själv: ”Sånt förstår amerikanska kvinnor. Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?”

Jo, visst är det underbart… Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson träffar rätt bra med sin reaktion (intervjuad i Expressen): ”Jag har aldrig träffat henne utan bara läst artikeln på Newsmill. När jag läste den bestämde jag mig snabbt för att det finns två alternativ. Ett: Hon skriver det här för att riva upp en storm och har himla kul åt alla reaktioner. Eller två: Hon är korkad.”

Tråkigast med allt detta är att alla söta ankor som nu får dåligt rykte. Jag tycker ankor.se beskriver det fint: ”Att hålla ankor är en mycket trevlig och intressant hobby. Vare sig man gör det för prydnad, sällskap, ägg, avel, utställning eller köttets skull.”