Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).
I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.
Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.
Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.
Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?
Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.
Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:
antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb - eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad) – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.
Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.
Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.
Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”
Riksdagen har fattat många konstiga lagar. En del är harmlösa, en del är verkligt allvarliga. Kanske mest allvarliga är de som till synes verkar harmlösa.
En sådan lag skulle få långtgående konsekvenser. Och det skulle inte bidra till en utveckling med mer ifrågasättande, mer granskning och mer ”medborgarjournalistik”. Ta den uppmärksammade händelsen för några veckor sedan då en privatperson filmade och fotade när poliser hotade och begick övergrepp. Med den lag som folkpartiet tydligen vill införa hade polisen faktiskt haft rätt: då hade det faktiskt kunnat anses vara olagligt att fotografera poliser – även om de exempelvis skulle begå övergrepp.
Sedan skulle det dessutom vara en våt dröm för alla mediebolag och andra som vill styra all fotografering och ta betalt för varenda bild, på exempelvis konserter och andra arrangemang.
Jag är inte förvånad över att förslaget presenteras. Inte heller över att folkpartiet gillar det. Men jag skulle vara mycket förvånad om en majoritet i riksdagen röstar igenom det. Bäst att vi alla stämmer i bäcken innan floden väller fram: bäst att se till att den riksdag som väljs i höst inte består av ledamöter som lättvindigt röstar igenom sådana lagar.
Alla vet att det är fult att ljuga. Därför tror jag självklart inte att kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Staffan Werme (fp) vill ljuga för NAs journalister och för NAs läsare. Alltså måste hans uttalanden i dagens NA vara ett missförstånd, på något sätt.
Så här säger Staffan Werme i dagens NA angående det ”trettondagsfika” som, enligt Örebro kommuns annons i tidningen (sid23), arrangeras av ”Örebro kommuns politiska ledning”:
”Det är inte alls den politiska majoriteten som bjuder örebroarna till Rådhuset på en enkel fika. Nej, det är kommunledningen. Och det handlar inte om en politisk tillställning.”
Rent formellt är ”kommunledningen” i Örebro alla de politiker som leder kommunen, exempelvis hela Kommunstyrelsen. Och eftersom vare sig socialdemokrater eller vänsterpartister är välkomna på ”trettondagsfikat” så antar jag att Staffan Werme menar att ”kommunledningen” är hans kompisar i majoriteten. Men då är det ju faktiskt fråga om att ”den politiska majoriteten” bjuder på fika! Det innebär dels att hälften av örebroarna (de som inte röstade på Staffans högerkoalition) saknar representanter på det fika som ”alla” bjuds in till. Men Staffan Werme menade säkert något annat. Lite oklart vad, men på något sätt handlar det nog i alla fall om att vi socialdemokrater medvetet missförstår kommunstyrelsens ordförande (fp).
Senare i artikeln säger Staffan Werme, angående kostnaden: ”Kaffebjudningen uppskattar jag kostar max 3000 kronor, vilket man knappast kan säga vara dyrt.” Själva kaffet kostar säkert inte mer än 3000 kronor, men intresserade medborgare frågar sig nog: vad kostar annonsen (gissningsvis några tusen)? Vad kostar det i löner att låta personal vara på plats en helgdag? Men inte heller det svaret från Staffan Werme kan vara någon medveten lögn, det måste ju helt enkelt handla om ett räknefel.
Frågan lyftes av mig när jag för några dagar sedan läste i NA om trettondagsfikat (som blivit tradition sedan några år). Eftersom socialdemokraterna och vänsterpartiet vid upprepade tillfällen har hört sig för om detta arrangemang, utan att få några svar blev jag förvånad när kommunens informationschef Margareta Wall svarade så här på frågan: ”Kommer kommunen att göra något mer kring nyår för medborgarna?” svarar hon: ”Ja, den politiska majoriteten funderar på att ha en mottagning för allmänheten på Rådhuset under trettondagen och bjuda på kaffe.”
Därför ställde jag en så kallad ”enkel fråga” om trettondagsfikat. Jag ville veta om det var en mottagning ordnad av den ”politiska majoriteten” och om den kommunala förvaltningen eller den gemensamma kommunala budgeten i så fall använts till ett ”sådant partipolitiskt avgränsat arrangemang”.
Någon slags svar antar jag att Staffan Werme gett i dagens NA, men jag är inte helt säker på vad svaret är. Återstår nog att diskutera saken på nästa sammanträde med Kommunfullmäktige. Då tänker jag också lyfta den lite mer framåtsyftande frågan: om Örebro kommun efter höstens val styrs av socialdemokraterna, vänsterpartiet och (eventuellt) miljöpartiet; förväntar sig Staffan Werme och hans borgerliga kamrater att de att den nya majoriteten ska bete sig på samma sätt som de gör idag? Kommer de inte vilja vara med på exempelvis det trettondagsfika som de (mycket lovvärt) tagit initiativ till?
Ska bli spännande att höra vad Staffan Werme svarar på den frågan. Att han ger ett ärligt svar utgår jag från.
När den borgerliga majoriteten i riksdagen beslutade om försämringar i sjukförsäkringen applåderades det friskt bland högerns ledamöter. Nu, när följderna blir uppenbara och ”alla” medier skildrar hur människor drabbas låtsas högern som om de inte förstod. Som om ingen varnade. Se bara här hur pinsam socialförsäkringsminister Husmark-Persson är:
Undanflykterna duger inte. Och skulden faller inte bara tungt på de applåderande riksdagsledamöterna (och övriga som röstade för försämringarna). Skulden faller tungt på de borgerliga politikerna i Örebro som vägrade skicka ett varnande remissvar till regeringen i frågan. Och på de miljöpartister i Örebro som ställde sig bakom det som deras partikamrater i riksdagen kallat ”utsorteringskedjan” (läs Ullis redogörelse här).
Är det någon som tycker att Örebros ledande politiker ska knarka? Nä, men då så: låt oss införa ”slumpmässiga” och frivilliga drogtester på alla oss politiker som jobbar i Rådhuset. Man kan ju tänka sig att de politiska partierna tillfrågas i förväg och om de säger okej så testar man deras politiker. Ungefär så resonerar de båda ledande Örebro-folkpartisterna Ina Lindström och Maria Magnusson. Tänk om Magnusson och Lindström hade sagt: ”FP tycker att det ska vara tillåtet med frivilliga och slumpmässiga drogtester i Rådhuset”. Fast självklart är det inte politiker de vill testa, däremot eleverna i skolan (fp i Örebro gillar heltidsanställda politiker, de tycker att ju fler heltidspolitiker Örebro har, ju fler heltidspolitiker blir det, typ). Men nu handlar det ju så klart om att visa att man tar i med hårdhandskarna i skolan. Finns det då något som talar för att just knark är ett särskilt stort problem i skolan? Nej. Att denna typ av tester skulle minska drogproblemen? Nej. Spelar det någon roll för folkpartistiska förslag? Nej.
