Det verkar som om Centerpartiet verkligen verkligen verkligen vill byta nisch. De vill slippa vara ett politiskt parti och istället bli en utomparlamentarisk rörelse (oklart med vilket syfte, men det kanske märks med tiden). Centern har lyckats göra sig av med sina tidigare kärntrupper (ibland kallas de där tidigare kärntrupperna för ”hörnlundarna” men deras förebild, Börje Hörnlund, har redan lämnat Centern).
De försvann när Centerpartiet, med hjälp av all världens pengar, såg till att förlora sin själ. Så långt lyckades alltså den utomparlamentariska strategin. Och nu har de trappat upp ansträngningarna. Det är min spaning.
Jag ska först av allt medge att jag kan ha fel: det kan vara så att Centerpartiet faktiskt inte vill åka ur riksdagen. Det kan också vara så att de slåss för sitt politiska liv. För det är klart att de också vet att de centerpartistiska kärnväljarna numera är klart färre än fyra procent, som Göran Eriksson skriver om i SvD . Och att slåss för sitt liv må få folk att reagera kraftfullt, men inte alltid så genomtänkt.
Men likväl står jag fast vid min spaning: Centern gör nog allt detta avsiktligt. Och eftersom en spaning ska innehålla tre exempel (enligt upplägg i Sveriges Radios Spanarna) kommer här mina tre exempel som visar varför Centerpartiet förmodligen redan i höst kommer att ramla ur riksdagen, byta partiledare och inleda en lång självkritisk ökenvandring:
Det är riskabelt att försöka klara sig på en enda fråga, Centerpartiet försöker göra företagarfrågor till sin fråga men klarar inte granskningen särskilt bra. De har skapat mer krångel, höjt arbetsgivaravgiften och får underkänt av företagarorganisationer som brukar stödja Centerpartiet och den övriga högern (Alliansfritt Sverige illustrerar det lysande här). Och med tanke på att de samtidigt glömt bort eller svikit tidigare ståndpunkter om kärnkraften (förut mot, numera för), uranbrytning (tidigare mot, numera för), landsbygden och regionalpolitiken (brydde sig tidigare, numera ointresserade) så kan man ana vartåt det lutar.
Extremt dålig koll på kandidater: som om hela tiden ber om uppmärksamhet. Och då syftar jag inte på den senaste stjärnan: riksdagskandidaten som tror att judarna är ansvariga för såväl andra världskriget som 11:e september-attackerna (han var tydligen väl känd för att vara konspirationsteoretiker och hysa rätt märkliga åsikter men i det här fallet handlar det nog om dålig research, även om man kan tycka att någon borde läst hans tidigare uttalanden innan han flyttades upp på listan). Den ambitiöse pressekreteraren på centerpartiets riksdagskansli, Jonas Pettersson, är klart mer signifikativ. Ni minns kanske honom: stjärnskottet som briljerade med att kalla Miljöpartiet för fascister, liknade SVT vid Gestapo och ”granskade” byggnadsarbetare som han anklagar för att vara lata. För Jonas Pettersson är rätt logisk, när man tänker efter:
CUF doppar näsan i onyttigheter. Centerpartiet må vara ett av västvärldens rikaste partier, och ungdomsförbundet CUF har tydligen råd att satsa 3 miljoner kronor på helt vansinniga kampanjer. Men det lär inte hjälpa. Iklädda gröna näsor bevisar centerungdomarna att kunskaper, samhällsintresse och seriositet inte står så högt i kurs inom Centerpartiet längre: CUF bryr sig uppenbarligen mer om rubriker än om att presentera genomtänkt politik. Därför kör de sin kampanj på temat ”fuck facket”. Kampanjen är egentligen ett tillräckligt skäl till varför Centern inte borde klara riksdagsspärren, så den spaningen borde räcka. Alliansfritt Sverige kopplar kampanjen till den rara centerpartist som vill förbjuda svärord, Sjölander sågar innehållet som (om man vill vara snäll) tyder på att CUF missförstått det mesta (vill man vara elak så ligger det nära till hands att säga att de verkligen är pajaser – vilket en del tyder på).
När jag tänker på Centerpartiets partistrateger och de reklambyråer de uppenbarligen använder kommer jag att tänka på Pengabrorsans lysande tolkning, ”En pajas på timlön”, som handlar om tuffa villkor på arbetsmarknaden. Fast Moneybrother tar ställning mot tuffa villkor. CUF tar ställning för tuffare villkor. Moneybrother är populär. Det är inte CUF. De är de verkliga pajasarna på timlön.
Nöjer mig här med att komplettera krönikan med några länktips och några fler exempel på det hemliga eller öppna stöd som moderaterna och högern får från media och från miljonärer.
När det gäller medier som agerar duktiga idioter och stöder högern så är exemplet som Jonas Morian uppmärksammar nästan lite för tydligt. Det är DN som rapporterar om en opinionsundersökning om vem svenska folket tror bildar regering. Om man läser slarvigt kan man ju tro att svenskarna, enligt denna undersökning, tror att Reinfeldt ska vinna. Det är ”hans siffra” som lyfts fram och det är han som enligt bildtexten är ”en vinnare enligt svenska folket”. Det är bara det att undersökningen visar precis motsatsen – att folket tror att Reinfeldt är en förlorare. Det framgår om man läser notisen. Fast det tyckte kanske inte DN-medarbetarna att man skulle upptäcka. John Johansson skriver om det här.
Idag meddelade miljöpartisterna i Örebro att de inte är intresserade av att samarbeta med några andra än Örebros högerpartier. Självklart har de inte frågat sina väljare vad de tycker – den absoluta majoriteten av dem som röstar på miljöpartiet förväntar sig nämligen att mp ska samarbeta med ”vänsterpartier” (enligt vallokalsundersökningar och andra undersökningar).
I ett slag så klarnade förutsättningarna inför höstens val ordentligt i Örebro (samtidigt blev de dock mer komplicerade för väljarna). Och i ett slag så blev alternativen i kommunvalet så mycket tydligare. Och så mycket viktigare.
Det var självklart bra att miljöpartiet, före valet, berättade hur de ser kommande års samarbete. Det gjorde de ju inte förra gången – då trodde (nästan) alla att de skulle fortsätta samarbeta med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Jag minns exempelvis ett möte dit endast S, V och MP bjudits in och där värdarna berättade att det berodde på att de närvarande ändå bara var intresserade av ”vänsteralternativet”. Den inbjudne miljöpartisten, Fredrik Persson, sa ingenting annat – trots att han nog redan då bestämt att han ville samarbeta med högern.
Men för de örebroare som ser miljöpartiet som ett vettigt alternativ i valet så blev det mer komplicerat – de måste få tydlig information om att det röd-gröna samarbetet är brutet i Örebro – av miljöpartiet. Och för socialdemokraterna och vänsterpartiet blev det också lite krångligare – vi måste vara tydliga inför väljarna om att vi gärna samarbetar med miljöpartiet nationellt, men att vi i Örebro dessvärre inte står på ”samma sida” som miljöpartiet.
Så hur ska vi socialdemokrater uppträda i valrörelsen? Ska vi fortsätta agera den försmådde friaren som övergivits men fortsätter fjäska som om den uppvaktade kanske ska komma att ändra sig om friaren bara fortsätter tjata tillräckligt mycket? Eller ska vi agera som den revanschlystna roddaren som stämmer upp en peppande sång, böjer ner huvudet och tar ett fastare tag om årorna?
Egentligen känner jag mig mer som den försmådde friaren. Jag gillar miljöpartiet, tycker att deras politik bidrar till att göra politiken bättre – även den socialdemokratiska politiken förbättras av mp-samarbetet. Om jag idag skulle vara tvungen att välja ett annat parti att rösta på i riksdagsvalet så skulle det nog faktiskt bli miljöpartiet (sorry, Murad och andra trevliga vänsterpartister). Och flera av de aktiva miljöpartisterna i Örebro känner jag som engagerade entusiaster som vill göra Örebro bättre. Men tyvärr väljer miljöpartiet i Örebro hellre högerpolitik än vänsterpolitik. Och när de nu gjort det valet återstår inte mycket annat för oss än att böja ner huvudet och fortsätta framåt. De har gjort sitt val, och jag hoppas (och tror) att de nästa mandatperiod får vänja sig vid att sitta i opposition medan vi leder Örebro tillsammans med Murad Artin och vänsterpartiet.
Miljöpartiets val gjorde ju nämligen alternativen mycket tydligare:
antingen väljer man en politik som utvecklar Örebro och skapar nya jobb - eller så väljer man att fortsätta dagens stopp och slösa-politik där utveckling stoppas och där skattebetalarnas pengar slösas bort genom slarviga och tveksamma beslut.
antingen väljer man ett Örebro som för första gången i historien leds av en kvinna (Lena Baastad) – eller så väljer man ett grabbstyre där Staffan Werme, Kent Persson och Fredrik Persson utgör makttrojkan (idag finns maktcentra i högerkoalitionen hos Staffan och Fredrik, men jag utgår från att Kent Persson inte kommer att släppa makten på samma sätt som nuvarande toppmoderaten Inger Högström-Westerling gjort).
antingen väljer man en kommunledning som faktiskt bryr sig om att fråga örebroarna (exempelvis genom regelbunden dörrknackning och andra dialogformer – som både V och S ägnar mycket tid åt) – eller så väljer man att fortsätta dagens bunkerstyre, där inget sker i öppenhet utan allt sker i förhandlingar i slutna rum och där inte ens 10 000 insamlade namn med krav på folkomröstning räcker för att de styrande ska bry sig.
antingen väljer man en majoritet som använder skattepengar till att investera i Örebros framtid – eller så låter man dagens högermajoritet fortsätta rea ut gemensamma tillgångar, dra ner på skolunderhåll och spara in på personal i äldrevård, skola och förskola.
Valet är tydligt. Och jag är hellre roddaren som tillsammans med många andra människor tar nya tag än den försmådde friaren som fåfängt fortsätter fjäska. Nu kommer jag att lägga ännu mer kraft på att samtala med örebroarna om alternativen. Och jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Vårt mål om att få 45 procent av örebroarnas röster är inte orealistiskt, och eftersom jag tror att vänsterpartiet i Örebro också kommer att göra ett bra val tror jag att det räcker till att få ett tydligt mandat att leda Örebro.
Om några månader tror jag att miljöpartiet kommer att ångra sitt val. Dels för att deras högerkurs i Örebro kommer att kosta dem många röster (jag tror att fler än man tror nu reagerar mot mps val). Och dels för att deras val placerar dem i opposition. Vi har gång på gång bett att få samtala om framtida samarbete med miljöpartiet i Örebro, men de har inte varit intresserade. Dagens besked var tråkigt men inte överraskande. Nu vet vi förutsättningarna, så nu är det bara att köra.
Och eftersom jag redan kryddat med några halvtaskiga liknelser, kan jag lika gärna avsluta på samma sätt:
Som Jake och Elwood Blues skulle ha sagt: ”Det är 142 dagar kvar till valet. Vi har en stark politik, nästan hälften av platserna i Kommunfullmäktige och vi har massor av väljare att samtala med. Det är mörkt, men det är bara för att vi har solglasögon. Hit it!”
Tvärsnytt har i ett antal inslag uppmärksammat problemen i äldrevården i Örebro (och fler inslag kommer). Det är bra, precis som det var bra att NA granskade problemen i höstas. För läget är ansträngt (jag har skrivit om det i ETC, här), eller för att citera en anställd: ”det bubblar, snart kokar det över” (jag har skrivit om problemen här, här och här). (Och detta samtidigt som kommunens ekonomi går med överskott, se inslag i Tvärsnytt om det här.)
Idag sände Tvärsnytt en studiodebatt (som nog bara kommer att finnas på webben) mellan mig och Rasmus Persson (ansvarigt kommunalråd, c). På 6 minuter hinner man inte säga allt (och lite blev bortklippt), men här är hela inslaget:
Mina viktigaste punkter (för dem som inte vill kolla hela inslaget…):
Mycket bra har skett i äldrevården, många förändringar har varit till det bättre. Men alltför mycket har skett alldeles för snabbt. Omorganisationer, tidsplaneringssystem (som krånglat) och besparingar har kommit samtidigt och på vissa ställen har det skapat totalkaos. Det borde vi ta på allvar.
