Det var onödigt av Reepalu att, i intervjun med Skånska Dagbladet i januari, överhuvudtaget nämna att den judiska församlingen ordnade en proisraelisk demonstration mitt under Gaza-kriget, men om man är läskunnig ser man också att han omedelbart efteråt påpekar att han till och med önskat av muslimska företrädare att de ”tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.” Och i intervjun säger han: ”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” Rätt tydligt, faktiskt. Men som alla vet är sanningen det första offret i alla krig. Och detta tycks vara ett krig, i alla fall om man ska döma av tonen i hetsandet mot Reepalu.
Men dessvärre finns även mänskliga offer i detta hetsande.
För det första drabbas många malmöbor av judiskt ursprung. Eftersom jag inte tror på kollektiv bestraffning, arvssynd eller att ”grupper” ska få lida för det individer gör så är det självklart orimligt att hetsa eller hata mot människor av judisk härkomst och det är lika orimligt att hålla enskilda malmöbor av judisk härkomst ansvariga för det staten Israel gör eller för att vissa judiska grupper (i januari 2009) uttalade stöd för Israels massaker i Gaza. Det finns ingen ursäkt för hat, hot eller hets. Malmöbor ska inte behöva fly sin stad, särskilt inte på grund av vilken religion de tillhör eller vem de är födda av.
För det andra så drabbas nu många muslimer. Lika orimligt som det är att hävda att religiös tillhörighet gör en ansvarig för statens Israels övervåld, lika orimligt är det att – som Göran Hägglund (kd) gjorde i söndags – beskylla ”muslimer” för hat, hets och hot mot judar. Göran Hägglund borde be om ursäkt, men det lär han aldrig göra eftersom han vet att han behöver fiska i väldigt brungrumliga vatten för att ha en chans att rädda sitt parti kvar i riksdagen i höst.
Och för det tredje så utsätts Ilmar Reepalu för en bisarr hat-, hets- och hotkampanj. Hoten kan endast de som uttalat dem ta ansvar för, men ansvaret för hetsandet och hatandet vilar på många fler. Många borgerliga tyckare och ledarskribenter bör ta sin del av ansvaret. Men, förutom Göran Hägglunds hets mot muslimer är nog faktiskt Svante Weyler värst, exempelvis i Godmorgon Världen, där han utan att tveka använder de mördade i förintelselägret Treblinka för att angripa Reepalu. Weyler tycks sätta en särskild ära i att förvanska och hitta på, och hans sätt att argumentera vore faktiskt skrattretande. Om det inte var på allvar.
Så här skrev Svante Weyler i Expressen om Reepalus slarviga uttalande om ”den israeliska lobbyn”: ”Ännu en antisemitisk tankefigur. Förr kallades det för ‘den judiska sammansvärjningen’.” Det är en smart argumentationsteknik att lägga ord i andras mun och sedan argumentera mot det man själv påstår att den andra sagt (så här sa Reepalu egentligen ”som man kanske kallar den israeliska lobbyn” – han hänvisade alltså till vad andra kallar det vilket fortfarande är slarvigt, men inte riktigt samma sak som att anklaga ”den judiska sammansvärjningen”, som Weyler påstår). Weyler avfärdar de hot som riktats mot Reepalu och menar att det är orimligt att Reepalu pratar om dessa, ”Vill han säga att den som kritiserar honom är medansvarig för hoten?”, skriver Weyler. Och det är ju inte rimligt. Lika orimligt är det ju att påstå att den som kritiserar Israel är medansvarig för allt andra Israel-kritiker gör? Men vänta, det är ju just det som Weyler och andra gör…
Tyvärr är Weyler nog totalt medveten om sin bisarra argumentation. För det blir nämligen ännu mer bisarrt. Han avslutar med en klassisk argumentationsteknik som på bildekaler brukar låta ”Miljoner flugor kan inte ha fel – ät skit”. Så här skriver Weyler: ”Hittills har jag inte sett någon tidning som på ledarplats har givit Reepalu sitt stöd, ändå reagerar han som om han blivit orättvist behandlad och gravt missförstådd. Kan verkligen alla andra ha fel samtidigt?”. Logiken är fantastisk: eftersom Weyler inte har uppfattat något stöd för Reepalu på (borgerliga) ledarsidor kan alltså Reepalu inte ha rätt. Lysande resonerat, Weyler.
Men Svante Weyler är ändå på sitt sätt ärligare än exempelvis Göran Hägglund. För medan Hägglund låtsas vara moraliskt indignerad för att få skäl att fiska i grumliga vatten samtidigt som han hetsar mot Ilmar Reepalu så är Weyler tydligare. Han bekräftar att det handlar om en kampanj. Och det är uppenbart att den beror på att man vill fälla en populär socialdemokrat, att det bara är ett led i kampen för att rädda Reinfeldts borgerliga regering. Kosta vad det kosta vill.
Och det kommer att kosta. Dels handlar det om det välkända problemet med att ”ropa varg” trots att det inte är en varg man ser (Röda Berget skriver klokt om detta här): Ilmar Reepalu är nämligen inte anti-semit och att påstå att han är det förringar betydelsen av ordet totalt. Och det är farligt: att bekämpa anti-semitismen är fortfarande en av de viktigaste uppgifterna för alla som vill verka för mänskliga rättigheter och värdighet.
Men framförallt handlar det om att konflikterna i Malmö kommer att öka (ännu mer), vilket kommer att drabba många malmöbor. Kanske kommer hatet och hoten mot Ilmar Reepalu också att förvärras, samtidigt som många kommer att bli rädda att överhuvudtaget uttala sig i denna typ av frågor. Det är ett högt spel, med höga insatser, som Israelkramarna spelar.
Och när det gäller ordet sionism, som Reepalu nog borde låtit bli att blanda in (för att slippa debatten), så är det uppenbart att Israelkramarna inte vill låtsas om dess betydelse. Sionismen handlar om att skapa en ”judisk stat” (inte en stat där judar får bo, utan en stat uteslutande för judar) i det som på den tiden hette Palestina. Tydligast om vad det handlade om var rörelsens ”skapare” Theodor Herzl som pratade om att ”ta ett land utan folk och ge till ett folk utan land”. Som de flesta vet fanns det dock redan människor som bodde i området. De flesta av dem fördrevs av den sionistiska rörelsen. Så att vara kritisk mot den sionistiska rörelsen är egentligen bara sunt, det handlar inte om vare sig rasism eller anti-semitism. Det finns gott om judar som är ”anti-sionister” eftersom de inte tror på att Israel ska upprättas på jorden (som en stat), inte heller dessa kritiker är anti-semiter… Läs gärna Göran Rosenbergs text om detta, som vanligt är han klok och han uttrycker kritiken mot sionismen mycket bättre än jag (och eftersom Rosenberg själv är av judisk härkomst misstänker jag att Israelkramarna inte kallar honom antisemit lika ofta).
Riksdagen har fattat många konstiga lagar. En del är harmlösa, en del är verkligt allvarliga. Kanske mest allvarliga är de som till synes verkar harmlösa.
En sådan lag skulle få långtgående konsekvenser. Och det skulle inte bidra till en utveckling med mer ifrågasättande, mer granskning och mer ”medborgarjournalistik”. Ta den uppmärksammade händelsen för några veckor sedan då en privatperson filmade och fotade när poliser hotade och begick övergrepp. Med den lag som folkpartiet tydligen vill införa hade polisen faktiskt haft rätt: då hade det faktiskt kunnat anses vara olagligt att fotografera poliser – även om de exempelvis skulle begå övergrepp.
Sedan skulle det dessutom vara en våt dröm för alla mediebolag och andra som vill styra all fotografering och ta betalt för varenda bild, på exempelvis konserter och andra arrangemang.
Jag är inte förvånad över att förslaget presenteras. Inte heller över att folkpartiet gillar det. Men jag skulle vara mycket förvånad om en majoritet i riksdagen röstar igenom det. Bäst att vi alla stämmer i bäcken innan floden väller fram: bäst att se till att den riksdag som väljs i höst inte består av ledamöter som lättvindigt röstar igenom sådana lagar.
Det handlar om en ideologiskt förblindad utförsäljning som genomförs på tvärs mot vallöften från 2006 (då bland annat miljöpartiet lovade att inte medverka till en försäljning). Det är dessutom så att utförsäljningen genomförs utan att örebroarna fått chansen att tycka till, trots att över 10 000 örebroare krävt en folkomröstning om frågan. Om detta hade hänt om ett år skulle det varit omöjligt att driva igenom beslutet – om mindre än ett år kommer nämligen grundlagen vara ändrad så att det måste genomföras en folkomröstning om 10 000 örebroare så kräver (om 10av de röstberättigade kräver folkomröstning).
Den förändringen råder bred enighet om och de borgerliga partierna och miljöpartiet har drivit på för denna förändring. Men när det gäller örebroarnas möjlighet att påverka då väger sådana principer lätt. Nu pressas ÖBO-utförsäljningen igenom.
Klart man blir förbannad.
Den styrande högerkoalitionen i Örebro rear ut örebroarnas tillgångar. Först var det Gustavsvik som skulle säljas. Kilsbergen står på tur. Nu fattas beslut om utförsäljningen av mer än 1000 ÖBO-lägenheter. Jag tror att högerns utförsäljningar kommer att avgöra valet i Örebro – Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommer att gå framåt tack vare vårt motstånd mot dumheterna. Högern kommer att backa. Så nu handlar det mest om hur man bäst kan göra så att affärerna och besluten skjuts på framtiden – så att örebroarna får en chans att tycka till. Det är nämligen det demokrati handlar om – att majoriteten beslutar (och för högerpolitiker som inte fattat det: majoritet innebär alltså ”majoritet av örebroarna” inte ”majoritet av de fem partier som tillsammans fått majoritet”).
NA berättade i fredags om Jasmin Rasaks tragiska dödsfall. Jasmin hade feberfrossa och hostade blod och akuten på USÖ ansåg inte att det fanns någon anledning för den 44-årige mannen att åka in till akuten. De hade fel. Fallet är oerhört tragiskt och inget kan minska saknaden hos Jasmins anhöriga och vänner.
Men tyvärr kan somliga inte hålla sig ifrån att utnyttja en tragisk händelse. Läkaren Lars Berggren sågade därför i NA all ”medicinisk telefonrådgivning” – trots att samtalet alltså inte gått till den vanliga sjukvårdsrådgivningen. Han sa: ”Telefonrådgivning är en näst intill omöjlig verksamhet som politiker och administratörer har en stor förkärlek till”.
Fakta är att vi aldrig skulle ha råd med dagens vård om vi inte använde rådgivning via exempelvis telefon och internet för att ge ökad tillgänglighet och spara pengar i fall där ett besök hos läkare (eller annan yrkesgrupp) inte behövs. Om alla som har hälsoproblem skulle stå i korridoren utanför Läkare Berggrens rum skulle vården haverera totalt. Varför Jasmin Rasak och hans anhöriga fick ett felaktigt råd måste granskas men inget tyder på att denna tragiska händelse beror just på att rådet gavs via telefon – misstag kan inträffa, oavsett hur råden ges.
Självklart är det inte enkelt att bedriva sjukvårdsrådgivning (läs mer om hur det går till här), men trots det är den pålitlig. Det är Lars Berggrens rätt att ha åsikter om vad han vill, men om jag var så välutbildad som han och hade ett så viktigt och ansvarsfullt jobb som han har skulle jag fundera lite över hur jag tar ansvar för det faktum att allmänheten faktiskt litar på ens tvärsäkra uttalanden. De flesta tror nog att han är expert på det han uttalar sig om. Men det är han inte.
Annars brukar man prata om att vården ska baseras på evidens och beprövad vetenskap. Behandlingar ska alltså exempelvis inte baseras på allmänt tyckande och lösa åsikter. När det gäller läkares inlägg i debatten om tragiska dödsfall tycks inga sådana råd gälla. Tyvärr.
Klockan är halvåtta på fredagskvällen och det är snart dags för läggning av dottern. Medan dottern ser på barnprogrammet Young Einsteins försöker jag se om någon direktuppdaterar från Millencolin Music Prize Weekend. Inser i och för sig att det inte finns mycket att direktrapportera om just nu. Men jag önskar verkligen att jag var där.
Det är inte barnprogram och läggning som håller mig hemma utan väntad tillökning i familjen som kan komma vilken timme som helst. Och om man nu ska jämföra sina bäbisar så kommer de riktiga först. Fast Millencolin Music Prize Weekend känns nästan som min bäbis, trots att jag ju inte varit inblandad i planeringen på flera år nu, och trots att jag vet att det inte är jag utan massor av andra entusiaster som skapat det som nyss startade på Njuta.
Men samtidigt går det inte att komma ifrån att priset faktiskt inte skulle funnits utan att jag kommit på idén för några år sedan. Det som nu utvecklats till en helhelgs-festival med arrangemang på flera av stadens krogar och med konserter och party överallt började med en fundering på väg hem från Millencolins konsert i Conventum 2005 (läs om det här).
Idag pågår Kommunfullmäktige hela dagen. Nyss gick Staffan Werme ner från talarstolen efter att ha läxat upp oss socialdemokrater (och vänsterpartisterna). Han föreläste om ”vikten av samarbete”. Enligt honom borde vi därför låta bli att bry oss om att så många örebroare är oroade av den ideologiskt styrda utförsäljning som nu pågår i Örebro. Idag gäller frågan utförsäljningen av 1500 ÖBO-lägenheter.
Jag håller med om att det behövs mer samarbete i Örebro, inte mindre. Men samarbete är ju inte bara ett ord, samarbete skapas genom att man söker dialog. Jag kan ärligt säga att jag, när jag varit ordförande i olika nämnder, alltid har strävat efter att vi ska komma överens. Det normala är att titta på förslag från oppositionen och säga: ”ok, om vi justerar det så här så är vi överens” (undantaget de profilfrågor som olika partier har behov av att lyfta fram – i de fallen är det ju inte alltid som partierna ens vill bli överens – och det gäller oavsett vem som är opposition). Men så agerar inte nuvarande majoritet i Örebro.
När den politiska majoriteten bara nonchalerar kraven från 10 000 örebroare om en folkomröstning är det väl inte riktigt att ”vädja om samarbete”, eller hur?
Bidrar det till samarbetsklimatet när man inte ens vågar berätta vilka av cirka 46 000 örebroarna som berörs av förslaget att sälja ut 1500 ÖBO-lägenheter? Än så länge är det ju ingen som vet vilka hus som ska säljas till privata fastighetsbolag.
Är det verkligen att verka för samarbete att släppa fram ofärdiga beslutsunderlag och sedan avfärda den oroliga debatten med ord som ”patetisk”, ”slaskdiskussion”, ”knäpp diskussion” som moderaten Inger Högström-Westerling gjorde?
Men det där verkar tyvärr inte den politiska majoriteten i Örebro bry sig om eller lyssna på. Och det är ju inte första gången det händer. Staffan Werme är kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största kommun och ändå agerar han – nästintill konsekvent – som en arg polemiker.
Så, för de eventuella borgerliga läsare som besöker denna blogg: kan ni nämna några exempel på när majoriteten seriöst bjudit in till diskussioner kring konkreta beslutsförslag? Att stå i talarstolen på Kommunfullmäktige och säga att man vill prata är liksom inte samma sak som att på allvar lyssna när någon säger något…
För det andra gäller det närvaro och engagemang: jag är övertygad av att det finns något positivt med intresserade och närvarande ägare och att allt fler vårdinstutitioner ägs från skattebefriade kanalöar tyder inte riktigt på närvaro och intresse av vårdutveckling.
Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”
Det är en klok grund och jag tror – och hoppas – att högre kvalitetskrav efter en röd-grön valseger i höst ska leda till att riskkapitalisterna blir mindre intresserad av svenska vårdföretag.
Igår, måndag, publicerades min krönika om hur hjärnan och vårt medvetande lurar oss att glömma det som talar emot det vi tror och komma ihåg det som talar för att våra uppfattningar är rätt. Läs krönikan här.
Vi orkade inte byta kanal när Solsidan slutat på TV4 i fredags. Och raskt insåg vi varför vi så sällan ser TV4s Nyheter. De är helt enkelt riktigt usla.
Jag har genom åren haft en hel del att göra med TV Nyheterna och har alltid tyckt att de hittat nya vinklar, förnyat tv-nyheterna och – oftast – varit seriösa. Men fredagens sändning var en uppvisning i hur det blir när journalister slarvar och ingen redaktionsledning leder arbetet. Rapporteringen om SAAB-Spyker affären var ogenomtänkt men om man bortser från att inslaget delvis förutsatte att man har koll på namn på rika ryska investerare i bilbranschen (hur många såna namn kan ni – hand upp!) så var det uthärdligt. Likaså kunde man stå ut med bristen på kritiska frågor till försvarsminister Tolgfors i inslaget om att ”MP kräver nytt Afghanistanmöte”. Mer pinsamt var det när en allvarlig elolycka vid en skola i södra Sverige skulle rapporteras.
En elkabel hade gått av och gjort att staketet runt ett bygge vid en skola blev strömförande. Tre åttaåriga flickor fick därmed allvarliga elstötar och fick föras till sjukhus. Allvarligt.
Det präglade dock inte rapporteringen. Det blev först pinsamt, för att sedan bli ännu mer pinsamt. Det lite pinsamma var när den allvarliga reportern med allvarlig röst konstaterade att det ”finns ingen enskild statistik över elolyckor vid just skolor men totalt är det mellan 10 och 20 om året vid fastigheter där det bedrivs någon form av offentlig verksamhet”.Ojoj, vad upprörda vi ska bli. För inte staten statistik över hur många av de 10-20 olyckorna som sker vid just skolor? Är det viktigt att ”avslöja”? Sedan fick Elsäkerhetsverkets överdirektör säga att elolyckor alltid är allvarliga. Näää, det kunde jag aldrig gissa. (Överdirektören sa säkert något om elsäkerhetsarbete också, men det klippte säkert den avslöjande reportern bort.)
Men sedan blev det riktigt pinsamt. I ett försök att visa hur himla inkännande och mänsklig han var bestämde sig reportern för att avsluta reportaget med ett lyckligt slut varpå han frågade åttaåringen om olyckan. Och för att hon inte skulle gå miste om lite mer traumatiska upplevelser så tänkte väl reportern att han verkligen skulle gno in upplevelsen: ”hur ska ni fira att du överlevde utan skador?”. Bra jobbat. Självklart måste varje reporter med självaktning påminna åttaåringar om att de just kunde dött.
Nu tror ni att jag raljerar, att reportaget självklart också uppmärksammade de frågor som borde granskats. Men nej. Titta själv. Ingen fråga till byggföretagets ledning om säkerhetsarbetet. Ingen fråga till någon psykolog om hur åttaåringar påverkas av den typen av olyckor. Men det är klart, om de frågat det kanske reportern själv tvingats tänka. Och så kan vi ju inte ha det.
UPPDATERAD Snart sagt alla medier har nu uppmärksammat det övergrepp som några stockholms-poliser utsatt en medborgare (Jesper Nilsson) för i onsdags (SvD, Aftonbladet). Och nu har även jag upptäckt det… Jesper Nilsson har själv bloggat om det här.
Poliserna hotade Jesper och mer eller mindre tvingat honom att radera bilder på dem från mobilen. Lyckligtvis lyckades han återskapa både bilderna och den film som bevisar polisernas övergrepp (sannolikt även lagbrott, åklagare ska utreda fallet). Jag tycker att det verkar helt solklart: det finns inget förbud mot att filma eller fota människor i Sverige, alltså försöker poliserna lura Jesper Nilsson och deras hot måste rimligen vara olagliga. Det finns inte ens tveksamheter kring Jesper Nilssons publicering av bilderna på webben (som polisen hävdade, men eftersom hans blogg är registrerad som nattidning – med ansvarig utgivare – gäller inte PUL) (tack för tipset, Johan Sutinen!). Tunnelbanan är en allmän plats och det enda som skulle kunna varit olagligt är om han filmat ”kränkande saker”). Men att filma civilklädda personer som ingriper mot privatpersoner är inte olagligt. Lyckligtvis – för hur skulle annars enskilda kunna slå larm om exempelvis övergrepp?
Självklart är denna händelse välbloggad och uppmärksammad. Tyvärr verkar den dock inte vara tillräckligt uppmärksammad av polisen. Polismännen borde stängas av under utredning och om åklagaren (som väntat) kommer fram till att de båda polismännen passerat lagens råmärken borde de få sparken. Direkt. Att kränka enskildas rättigheter och hota med ingripanden utan lagstöd måste rimligen bestraffas. Även om det är poliser som utför det hela.
