När slutenhet är utgångspunkten

Nya besparingar väntar i Örebro kommun. Mer än en halv miljard kronor ska sparas och en första lista över möjliga besparingar har presenterats för politikerna i Kommunstyrelsen. Eftersom listan är hemlig så är det som mest diskuteras för tillfället hur besparingsprocessen ska gå till: vi från (s) och (v) hävdar att det är bra att lyssna på många åsikter medan den styrande högerkoalitionen vill hålla allt hemligt även denna gång.

Tvärsnytt har uppmärksammat detta och idag debatterade jag frågan med Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) i radions ”Rakt på sak”. Och det blev helt uppenbart att vi har helt olika syn på demokrati. Staffan Werme är bara intresserad av att lyssna på medborgarna när han kan styra innehållet och inriktningen, medan jag (och Socialdemokraterna) är intresserad av att lyssna bredare och mindre styrt.

Låt mig ta ett exempel. Imorgon beslutar Vård och omsorgsnämnderna om stora nedskärningar i äldrevården. Fram till för bara någon vecka sedan har förslagen varit ”arbetsmaterial” och vi som diskuterat och arbetat med detta har varit åtsagda att inte ”läcka” innehållet i dem. Lyckligtvis har förslagen ändå kommit ut i media och på andra sätt vilket inneburit att vi fått in fler synpunkter på hur vi ska genomföra besparingarna. Exempelvis har vi kunnat diskutera förslagen med fackliga organisationer (i torsdags träffade alla ledamöter från s och v Kommunal för att höra deras synpunkter).

Tack vare dessa diskussioner kommer Socialdemokraterna och Vänsterpartiet imorgon att presentera ett eget, och annorlunda förslag, på besparingar (vi har nämligen samma summa pengar – så besparingarna kommer vi inte undan…). Om vi följt åthutningarna från majoriteten hade denna process förmodligen varit omöjlig.

Staffan Werme sa det visserligen inte rakt ut i radion idag, men innebörden i det han sa var att det inte är möjligt att låta örebroarna få reda på vad som diskuteras. Enligt Werme blir det då nämligen omöjligt att komma fram till breda överenskommelser.

Jonas Karlsson inspirerade mig med sin träffande, men något drastiska, jämförelse. Om Staffan Wermes teori om förhandlingar skulle stämma kan det aldrig bli fred mellan Israel och Palestina: det är ju nämligen allmänt känt precis vilka frågor som diskuteras. Sedan typ 40-50 år är det några knäckfrågor som måste lösas: Jerusalems status (att Israel inte får ockupera ”den heliga staden”), om de palestinska flyktingarna ska få återvända (eller om Israels ockupation och stöld av egendom ska accepteras), Israels (och Palestinas) rätt att leva i fred inom erkända och fastställda gränser. Ståndpunkterna är väl kända liksom vilka frågor som diskuteras. Och det är själva förutsättningen för att ”Fred NU”, ”Judar för israelisk-palestinsk fred”, och alla andra grupper som verkar för att påverka processen, ska kunna existera och göra nytta. Enligt Staffan skulle det vara bättre om några få gjorde upp bakom slutna dörrar. Och kanske skulle det leda till en överenskommelse på ett papper. Men denna överenskommelse skulle inte vara värt mer än pappret det var skrivet på. Och det var inte så det gick till när tidigare fredsavtal faktiskt tecknades. Trots att frågorna är väl kända – och tack vare det – så fanns det möjlighet för parterna att kompromissa och komma fram till överenskommelser (att sedan dessa har förstörts av extremister på båda sidor är en annan sak – dock ska man komma ihåg att det är mord och provokationer i Israel som hindrat freden flest gånger de senaste 20 åren).

Självklart har jämförelsen mellan konflikten Israel- Palestina och Örebro kommuns ekonomi många brister. Men den har ett gemensamt: det handlar om vilken syn man har på människor, vilken tilltro man har till människors förmåga att – tillsammans med andra – komma fram till kompromisser och beslut. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

Statsvetaren Agneta Blom (som var med senare i sändningen) drog den helt korrekta slutsatsen: Staffan Werme företräder en snävare ”elitsyn” på demokrati, medan jag (och Socialdemokratin) företräder en bredare ”deltagardemokrati”. Därför vill Staffan Werme ha färre förtroendevalda politiker (någon gång har han föreslagit att dagens drygt 500 ska bli under 100). Och därför tycker han att besparingsförslagen ska vara hemliga. För Staffan Werme är slutenhet utgångspunkten. För mig är öppenhet utgångspunkten. Det handlar om värderingar och demokratisyn.

Share on Facebook

Det är inte de rika som blir avlyssnade först

Idag presenterar sju s-bloggare en motion om integritetsfrågor till höstens partikongress. En av motionsförfattarna är Ullis Sandberg från Örebro (de andra är Johan Westerholm, Anders Widén, Erik Laakso, Ann-Catrin Brockman, Tomas Hartman och Kristian Krassman). Så här säger hon i pressmeddelandet: ”Vi hoppas vår motion kan vara ett bidrag i en nödvändig integritetsdebatt som behöver föras brett i det socialdemokratiska partiet.” Motionen och annat finns på både Ullis blogg eller på Arvid Falk.

Och det behövs verkligen. De senaste åren har integriteten inte vägt särskilt tungt när politiska beslutsförslag ska genomföras – samtidigt som exempelvis FRA-lagen skapat storm både bland bloggare, andra debattörer och bland ”vanligt folk”.  Men diskussionen i det Socialdemokratiska partiet har inte varit särskilt omfattande. Dessvärre.

Det finns mycket goda skäl för Socialdemokratin att ta dessa frågor på större allvar. Eller som jag skrev i en artikel i Tvärdrag i höstas: ”Det är sällan de rika eller väletablerade som blir avlyssnade i länder där staten fasar för folkliga protester. Det är inte liberala krigshetsare som drabbas när Säpo utan bevis eller rättegång dömer människor till laglöshet eller utvisning. Det är inte Djursholms-adresserna som dominerar listorna över människor som USA pekar ut som terrorister. Inskränkningar i integriteten slår helt enkelt hårdast mot frihetsrörelser. Som Socialdemokratin.”

Share on Facebook

En ursäkt är inte alltid en ursäkt

Rasmus Persson gick för långt på Kommunfullmäktiges sammanträde i november (för den som missat det kan man se klippet på YouTube, sök på Rasmus Persson). Han citerade bibeln, hötte med fingret mot Murad, underströk citatet ”skola straffas med döden” genom att lägga till ”hör där, Murad”. Kort sagt: han gick för långt.

Den debatten (som egentligen handlade om en fråga från vänsterpartiet om huruvida kommunen ska bry sig om vad som står i Frälsningsarméns riktlinjer - de är rätt konservativa…) innehöll många övertramp. Så många att den fick flera moderater att skämmas för hur deras kompisar från majoriteten uppförde sig. Och det ledde, lyckligtvis, till offentlig debatt: Dels gav Hans Boskär ord åt de känslor som många delade efter Rasmus Perssons utfall. Dels skrev vänsterpartiet till kommunfullmäktiges ordförande och vädjade om åtgärder för att få ordning (det är ju inte första gången som övertramp sker i Kommunfullmäktige, minns hur Staffan Werme gick till fysiskt angrepp mot Ylva Wessman (v)).

Den offentliga debatten ledde till att en av de som gick för långt i debatten, Lennart Bondeson (kd), bad om ursäkt och en annan kristdemokrat, Kommunfullmäktiges ordförande Lars O Molin (kd), har lovat att ta tag i frågan. Och igår kom ytterligare en ursäkt. Rasmus Persson skrev i NA att han ber om ursäkt för att han gick för långt i sin argumentation. Men resten av artikeln var inte riktigt någon ursäkt. Han började med att påstå att det ”kunde tolkas som att vänsterpartiet jämställde Frälsningsarmén med främlingsfientliga organisationer”. Det är inte sant. Murad Artin jämställde inte Frälsningsarmén med främlingsfientliga organisationer.

Sedan gav sig Rasmus på Hans Boskär. Han anklagade Boskär för att ”medvetet missförstå, bryta uttalanden ur sina sammanhang och baktala enskilda politiker” och kallade detta ”amerikanisering” av politiken. Jag tycker att hans anklagelse mot Boskär är fel i sak. Men det märkligaste är ändå oförmågan att se sin egen roll i det hela. Eller som bibeln säger: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?” (Matt 7:3, Luk 6:41). När Rasmus Persson går för långt är det bra att han ber om ursäkt. Men det vore bättre om han lät bli att samtidigt försöka skylla ifrån sig på andra. Är det någon som ”medvetet missförstått” ”och baktalat enskilda politiker” i denna fråga så är det Rasmus Persson. Hans angrepp på Murad Artin från talarstolen var riktigt lågt. Hoppas att denna debatt leder till förändring även i hans uppträdande i talarstolen.

Share on Facebook

Ohelig allians som behövs

Att Timbro och Ordfront agerar tillsammans hör inte till vanligheterna. Nu förenar de sina krafter i den viktiga kampen mot kontrollsamhället. De skriver i Svenska Dagbladet: ”Med de samlade förslag som nu ligger på riksdagen bord öppnas dammluckorna på vid gavel. Vi ser allvarliga problem med det som sker, tillräckligt stora för att alla som värnar vår demokratiska tradition ska ställa sig upp och säga stopp.” Jag värnar vår demokratiska tradition och ställer mig härmed upp igen (tidigare inlägg i frågan här). Jag registrerade www.sossarmotstorebror.se för länge sedan. Kanske dags att aktivera den?

Share on Facebook

Ingen begär att vi är perfekta

Egentligen borde ju ingen vara förvånad över att moderat efter moderat nu avslöjas som skattefuskare. Moderaterna har ju genom åren konsekvent ropat på hårdare tag i alla frågor utom typ skattebrott (nu finns det dock faktiskt moderater som vill skärpa straffen för skattebrott!). Men ändå. Att så många ledande moterater helt nonchalerar grundläggande principer om lag och rätt är faktiskt väl värt att granska, kanske särskilt som de ju påstods vara mer hederliga än andra politiker. Statsminister Reinfeldt fortsätter dock sin tidigare, inte så framgångsrika, strategi att ifrågasätta journalisternas rätt att granska (ni minns klassikern: ”Vem har sagt att hon är onykter? Har ni några bevis för det?” när han förnekade att storyn om Ulrika Schenström ens var sann.)

Till Expressens reporter Christofer Brask sa han så här häromdagen: ”Ska alla som någon gång varit i närheten av ett politiskt parti redogöra för allt i sina liv? Är det det som du ropar på nu? Var går gränsen? När ska alla journalister berätta om allt de gjort från det att de gick i gymnasieskolan?” Och visst har Reinfeldt en poäng i att vi aldrig bör kräva att alla vi som är politiker är perfekta, vi gör fel och har brister som alla andra. Politiker ska inte vara en särskild ”typ” av människor, vi ska ha politiker med olika bakgrunder (inte som i exempelvis Frankrike med andra ord).

Men, som Christofer Brask, skriver i sin artikel: ”Detta ropande, sa Reinfeldt, är ett hot mot demokratin. Det var klokt sagt. Möjligen med invändningen att journalister, till skillnad från politiker, inte stiftar lagarna. Det är inte heller journalister, utan moderata politiker, som vunnit ett val på en politik som går ut på att människor ska göra rätt för sig, man ska jobba och inte fuska utan som en god medborgare dra sitt strå till den stora samhällsstacken. En annan invändning är att den senaste veckans skandaler – Nicola Clase, makarna Cederskiöld – knappast härrör från åren innan de gav sig in i politiken.”

Men Reinfeldt lär inte läsa det. Han lär inte bry sig. Han sitter isolerad på sitt elfenbenstorn och ropar att han är utsatt för en konspiration. 2010 tvingas han komma ner och möta väljarna. Det blir nog inte lika roligt då. Hur var det nu med det ”mindre korrumperade ledarskapet”?

Share on Facebook

Bara förlorare när politiker hudflängs

Hade egentligen inte tänkt kommentera det faktum att kommunledningen sparkat en av sina egna politiker. Men hela saken fick idag en så obehaglig – och oväntad – utveckling att jag inte kan låta bli. Först handlade obehaget om att en ledande politiker kränkt kvinnor, och det var en bild som kommunledningen själva förstärkte i sitt pressmeddelande. Det som hänt är tragiskt: en kvinnlig politiker har (enligt uppgift) känt sig kränkt och en manlig politiker blir nu hudflängd offentligt. Av sina ”egna”.

Jag tycker att kommunledningen har skött det här dåligt. Antingen är skälet till att han får sparken hur han ”uppträtt mot kvinnor” (som Rasmus Persson säger till NA idag). I så fall borde väl de ledande politikerna pratat ordentligt med honom och förklarat att han borde lämna sitt uppdrag. Vilket hade skonat både honom och den kränkta kvinnan. Eller så är skälet att centerpartiet (och kommunledningen) misslyckats i sin bedömning av hans ledarförmåga, och då borde de inte blandat in frågan om uppträdandet mot kvinnor. När de nu gör både och – och dessutom så halvkvädet – skapar det bara en hemsk situation för både den manliga politikern och för den kvinnliga politiker som känt sig kränkt. Att kommunledningen inte pratat ordentligt med honom förstärker bara bilden av att de hanterat frågan dåligt.

Share on Facebook

Bowling, anyone?

Var hos en samhällsvetarklass på Rudbecksskolan för att svara på frågor och berätta om hur det är att vara politiskt förtroendevald. Jag fick även denna gång många bra frågor och funderingar att ta med mig, och det var särskilt en idé jag inte kunde bli kvitt när jag cyklade tillbaka: borde inte Kommunfullmäktiges ledamöter umgås lite mer avspänt någon gång? Jag berättade att vi ju fikar tillsammans, men en kille föreslog att vi skulle gå ut och spela bowling. Så när blir den första bowlingkvällen?

Share on Facebook

Bär rött på fredag – för att stödja Burmas frihetskamp

Självfallet anammar jag uppmaningen som nu sprids som en löpeld via bloggar och på facebook om att visa solidaritet med oppositionen i Burma genom att bära något rött på fredag.

Ta på något rött på fredag (en t-shirt, tröja, skjorta, blus, schal, slips eller mössa). Protestera mot våldet och förtrycket, ställ upp för dem som ha det svårt. Det sägs att Than Shwe, ledare för den militärjunta som styr Burma med järnhand är driven av en önskan att gå till historien som en mäktig buddhistisk kung. När militärdiktaturen börjat sätta hårt mot de människor som demonstrerat för de mänskliga rättigheterna kan det komma att bli mycket våldsamt.

Minst tre demonstranter har redan dödats under torsdagens protester i Burma. Fredspristagaren Aung San Suu Kyi har kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma sedan 80-talet. Hon har suttit i husarrest sedan 1990, då oppositionen vann valet i Burma. Låt inte våldet kan segra! Det är dags att viss solidaritet, även om den bara är symbolisk…så är den ett stöd!

BÄR RÖTT PÅ FREDAG! Som en enkel symbol för solidaritet med Burmas folk!

Share on Facebook

Slutsatser av ”Myrdal-debatten”

Samtidigt som SvD berättar den glädjande nyheten om att ännu en ledande ledare för Röda Khmererna gripits försöker jag i korthet sammanfatta ”Myrdals-debatten” (här är hela mitt inlägg i gårdagens NA). I ärlighets namn ska sägas att det inte blivit så mycket debatt som monolog eftersom den styrande högerkoalitionen envisats med goddá yxskafts-svar på mina frågor. Men likväl, efter många lååånga inlägg kvarstår några korta slutsatser (från min sida, det återstår att höra vad högern dragit för slutsatser förutom att Förintelse-förnekaren Robert Faurisson bör få föreläsa i Örebro):

1. Yttrandefrihet är viktigt och jag tänker försvara exempelvis Jan Myrdals rätt att hylla t ex folkmördare i Kampuchea eller diktatorer i Albanien. Tyvärr har inte Myrdal genom åren varit lika intresserad av att försvara ”avvikande åsikter” i exempelvis Albanien, Kina eller Kambodja/Kampuchea.
2. Bara för att jag tycker att Myrdals åsikter är avskyvärda tänker jag inte försöka stoppa honom från att exempelvis tala om yttrandefrihet på biblioteket.
3. Det är viktigt att diskutera vilka arrangemang som ska släppas in i skattefinansierade kommunala lokaler: varför stoppar vi nazister och rasister? Borde vi ha fler eller färre sådana gränser? Denna debatt är inte högern i stan intresserade av att föra.
4. Jag tycker att det är rimligt att vi har en lag som förbjuder hets mot folkgrupp och jag tycker att det är rimligt att Örebro kommun informerar om folkmord och brott mot mänskliga rättigheter och därmed försöker bredda debatten till att handla om tolerans och öppenhet. Men är det förenligt med detta arbete att släppa in folkmords-förnekare i kommunala lokaler? Jag tycker vi borde diskutera det, just för att gränsdragningarna kommer att bli svåra.
5. Jag tycker att det är diskutabelt om kommunala lokaler bör användas för ”hyllningsutställningar” till folkmords-förnekare som Myrdal.

Share on Facebook

Jag är farlig – och Myrdals blinda fläck är gigantisk

Jan Myrdal tycker att jag är farlig. Jag tror att jag blir hedrad av detta: enligt principen om att fiendens fiende är min vän så skulle jag ju kunna glädja mig åt att vara på samma sida som protesterande studenter på Himmelska Fridens Torg, förtryckta i Hoxhas Albanien eller mördade i Pol Pots Kampuchea. Men tyvärr är anledningen till Myrdals dom över min farlighet att jag enligt honom undergräver de grundläggande friheterna. Och visst: jag är för lagen om hets mot folkgrupp (det är inte Myrdal) och jag tycker att det är rimligt att vi begränsar användningen av kommunala lokaler och exempelvis vägrar Nationalsocialistisk front och andra att hyra.

Jan Myrdal föreläste alltså ikväll om yttrandefrihet. Och i den frågan har han en hel del kloka tankar. Om man bortser från hans mest vildsinta konspirationsteorier så har han en poäng i att exempelvis barnpornografilagen, de föreslagna ändringarna i tryckfrihetslagen, försöken att tysta Förintelse-förnekaren Robert Faurisson och en del annat tar oss ut på ett sluttande plan (just dessa exempel håller jag i grunden med honom om att de är tveksamma/felaktiga). Men det jag inte får ihop är hur han kan uppröras över sådana inskränkningar i den svenska yttrande- och tryckfriheten, samtidigt som han försvarar alternativt förklarar Pol Pots terror i Kambodja/Kampuchea, massakern på Himmelska Fridens torg 1989 eller Enver Hoxhas totalslutna Albanska diktatur.

Myrdals svar på frågan tycker jag mest visar att han inte förmår se bortom sin kommunistiska övertygelse: han förklarar skillnaden med att alla tider och alla platser är olika (fast egentligen handlar det om att allt USA och dess kompisar gör är fel och allt Myrdal tycker är bra är rätt). Och där skiljer vi oss uppenbarligen åt: jag tycker att de mänskliga rättigheterna är universella och blir upprörd oavsett om de kränks i Sverige eller när de kränks i USA, Kina, Kuba eller Israel. Myrdal tycker – uppenbarligen – att det är rationellt (dock inte nödvändigtvis försvarbart) att Kina slår ner protester som hotar staten Kina, samtidigt som han själv tycker att den svenska statens övergrepp mot IB-affärens avslöjare är exempel på när tryckfrihet och yttrandefrihet kränks. Många har blinda fläckar: Jan Myrdals är bara ovanligt stor. Den omfattar hela världen utom Sverige och västvärlden.

Share on Facebook