Ronnies samlingar borde vara i Örebro

NA skriver idag om att Ronne Peterson-museet återuppstår. I Simrishamn, på Österlen.

Egentligen borde det vara otroligt pinsamt för Örebros politiska ledning, men jag misstänker att de inte bryr sig. För politiker som tycker att det är okej att företag tvingas flytta från Örebro till Kumla (för att de inte får besked om mark för utbyggnad) är väl ett Ronnie Peterson-museum inget att bry sig om. För politiker som tackar nej när företagare vill satsa hundratals miljoner på upplevelsesatsningar i Gustavsviks-området och som tycker att nysatsningar på företagande, handel och evenemang lika väl kan hamna i Arboga, Karlstad eller någon annanstans är väl inte de 14 000 besökare som museet hade så viktigt.

Jag tycker att det är pinsamt. Jag tycker att samlingarna efter Ronnie Petersons alltför korta karriär borde finnas att se i Örebro. Och jag vet att många jobbar med att det ska bli så. Men de verkar jobba i motvind.

Om jag väljs av örebroarna och s-medlemmarna, och efter valet får Lena Baastads förtroende att ta ansvar för Samhällsbyggnadsområdet kommer jag att ge tjänstemännen i uppdrag att undersöka om det är möjligt att (med både privata och kommunala pengar) återskapa ett Ronnie Peterson-museum i någon form (kanske ett motorsport-museum?). Om det är möjligt vet inte jag, men jag vet att det bara är genom att försöka och genom att prata med intressenter som vi får reda på om det är möjligt. Och jag minns att det aldrig ens hade blivit något museum om vi inte varit nyfikna och lyssnat på andras förslag 2006 (när s+v+mp utgjorde politisk ledning) (läs mer om det här).

Share on Facebook

Om mig och mina uppdrag

Jag heter Björn Sundin, är 39 år gammal (född 1970) och bor i centrala Örebro. Jag är socialdemokrat och sitter sedan valet 2002 i kommunfullmäktige i Örebro (fick förnyat förtroende av socialdemokraterna och av örebroarna i valet 2006). Jag arbetar som kanslichef för socialdemokraternas oppositionskansli i Örebro.
Jag är sedan årsskiftet 2007 talesman för socialdemokraterna i äldrevårdsfrågor och andre vice ordförande (oppositionsledare – eftersom Örebro nu styrs av en högerkoalition) i Vård och omsorgsnämnd Väster (som är en av två driftsnämnder med ansvar för äldrevården i Örebro).

Innan dess var jag ordförande i Kultur- och medborgarnämnden (tillträdde mitt i mandatperioden – 16 november 2004 ). Kultur- och medborgarnämnden styr bland annat över fritidsgårdarna, kulturskolan, biblioteken och annan kulturverksamhet. Dessutom har nämnden ett särskilt ansvar för att på olika sätt utveckla ”Medborgarnas Örebro” så att fler får chansen att påverka och styra över sin vardag och sitt område. Nämnden har också ett samordnande ansvar för stadsdelsutvecklingen, särskilt prioriterade är de sex största stadsdelarna (Brickebacken, Oxhagen, Varberga, Markbacken, Baronbackarna och Vivalla).

Tre väldigt konkreta resultat av dessa år i KoM är Millencolin Music Prize, Kulturhuset i Örebro och Ronnie Peterson-museet. Fast även om dessa exempel visar att man kan uträtta saker i den ”tröga politiken” (vilket jag är omåttligt stolt över) så visar de ännu mer på vad som kan uträttas när det finns eldjälar som med stöd från kommunen kan uträtta storverk.

Övrigt om mig:
1989 studenten från 3-årig ekonomisk linje på Bregårdsskolan i Karlskoga
1989-1990 värnplikt som KB-elev på I3, Örebro (Kadettskola på I2, Karlstad)
1990-1991 valombudsman för Socialdemokraterna i Karlskoga
1991-1994 gick jag Informationslinjen på Högskolan i Örebro
1994-1995 jobbade jag som politisk sekreterare på kommunalrådskansliet i Örebro
1995-1996 jobbade jag som ledarskribent på Karlskoga Kuriren
1996-2000 jobbade jag som pressekreterare på TCO.
2000-2002 jobbade jag i det företag, Ordbehandlarna, som jag har tillsammans med min fru och några vänner (fast ingen av oss hinner med det nu).
2002-2006 jobbade jag som pressansvarig och sedemera förbundssekreterare på Vårdförbundet.
2007- kanslichef för Socialdemokraternas oppositionskansli i Örebro kommun

Mitt livs två största kärlekar är min fru och min dotter. Hammarby IF kommer på tredje plats (men jag har försäkrat min fru om att hon och dottern kommer lååångt före…).

Här hittar du en högupplöst bild (porträttbilden på fliken). Bilden är tagen av Ulla-Carin Ekblom och är friköpt för publicering. Fotografens namn ska anges.

Share on Facebook

Öppen för nya idéer eller har du alla svaren redan?

Min grundinställning är att många människor vet mer än en ensam person. Jag tror att vi blir starkare tillsammans än vi är var och en för sig. Det präglar min syn på samhället och på politiken. Det gör också att jag tycker att det är spännande och intressant med nya och annorlunda idéer. Jag tycker inte alltid att nya idéer är bra men ibland kanske jag rentav tycker för bra om nya idéer (trots att de är rätt igenom korkade). Det är nämligen inte alltid så lätt att veta från början om ett förslag är vettigt eller inte – de flesta förslag förtjänar att diskuteras och funderas på.

Därför lanserade jag för några veckor sedan en idé som en örebroare gett till mig: behåll Rudbecksskolan och gör istället om Risbergska skolan till ett bra och tryggt boende för äldre (det skrev jag om här på bloggen 18/11).

Jag har också ställt en fråga till Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) om detta. Så här löd frågan: ”Har idén om att omvandla Risbergska skolan till trygga bostäder för äldre prövats i diskussionerna om förändringar vad gäller gymnasieskolans lokaler?” (läs hela frågan här). TV4 Örebro uppmärksammade detta i tisdags.

Det korta svaret från Staffan Werme när NA frågar honom om förslaget är: nej, det har de inte prövat. På sitt ödmjuka och öppna sätt säger han: ”Det är bland de dummare förslagen jag har sett”.

Staffan Werme och jag tycker inte likadant. Medan jag tycker att många människor ser mer än några få, vill Staffan Werme att några få elit-politiker ska bestämma. När jag välkomnar nya förslag och annorlunda idéer avfärdar han dem, utan utredning, som dumma och ointressanta. För Staffan Werme är diskussioner med de fem partierna i den högerkoalition som styr Örebro tillräcklig förankring av förslag, för mig är det viktigt att låta örebroarna veta och vara med och diskutera. Det finns skäl till att Staffan Werme är folkpartist och att jag är socialdemokrat.

Och man kan väl bara konstatera att om jag haft samma inställning som Staffan Werme hade det inte funnits något Kulturhus i Örebro, ingen Ung Peng och inget Ronnie Peterson-museum.

Share on Facebook

Har Örebro inte råd med ett Ronnie Peterson-museum?

Idag berättade NA att Ronnie Peterson-museet i Örebro läggs ner. Det är så otroligt trist. Att ett museum som berättar om en av de mest kända örebroarna genom tiderna inte ska kunna finansiera några hundratusen i hyra per år är ju egentligen märkligt. Och är inte 14 000 besökare sedan starten rätt imponerande? Särskilt med tanke på att museet inte haft särskilt mycket pengar för marknadsföring. (Här finns mer om skapandet av Ronnie Peterson-museet.)

Om jag räknar rätt har Ronnie Peterson-museet haft cirka 28 besökare per dag under den tid det funnits. Det är ju i sig inte så imponerande, men jämfört med att det är 520 personer per dag som besöker Örebro Läns största museum (Länsmuseet) så kanske det inte är så dåligt? Och jämfört med de 15 per dag som besöker Tullmuseum i Stockholm eller de 17 som besöker Idrottsmuseet i Göteborg. Eller jämfört med de 10 per dag som besöker Jussi Björlingsmuseet i Borlänge. Tror inte att Borlänge skulle överväga att ge upp ett museum för traktens store son (efter Hives-killarna, alltså…). Och de betalar med största säkerhet mer för det museet än de 0 kronor som Örebro kommun betalar för Ronnie Peterson-museet. För övrigt får samtliga andra här uppräknade museer mer i bidrag än Ronnie Peterson-museet. (Läs mer i Kulturrådets statistik här!)

Jag tycker att det är trist och lite pinsamt. Ronnie Peterson är en av de mest kända örebroarna någonsin och för en värld av motorintresserade är han en legend. Men i Örebro tycks vi inte bry oss (själv har jag fortfarande inte blivit medlem i museiföreningen, vilket är pinsamt). Jag tycker att det borde vara möjligt att rädda museet. Antingen genom att ge ett mindre kommunalt bidrag eller genom att helt enkelt flytta museet till andra lokaler. Är det verkligen helt omöjligt att göra en permanent utställning i länsmuseet?

För mig är historien bakom museet en källa till stolthet: En privatperson, Hans-Ola Ahlén (Stockholm) skrev till Örebro kommun och undrade varför Örebro inte hade något museum tillägnat en av Örebros mest kända profiler någonsin och vi i Kultur- och medborgarnämnden (där jag då var ordförande) valde att ta upp frågan och bjuda in allmänheten till en diskussion. Och detta engagemang ledde fram till att museet blev verklighet (jag har skrivit om det tidigare här). Att bristande engagemang från oss andra så snart fällde museet är lika trist som skapandet var fantastiskt. Men än ger jag inte upp. Nog måste det väl gå att rädda museet?

Det minsta man kan göra är ju nuförtiden att starta en Facebook-grupp. Så nu har jag gjort det…

Share on Facebook

Så enkelt att det måste krånglas till (om stöd till föreningsliv)

Säg regler för företag och (nästan) alla kommer säga: ”måste förenklas”. Jag håller med – det finns mycket onödiga regler som kan tas bort och mycket byråkrati som kan förenklas (läs här om en del förslag som jag drivit åtminstone sedan 2004…).

Men pröva att säga ”regler för stöd till föreningar och andra delar av civilsamhället” så kommer du raskt att hitta minst en politiker (troligen en folkpartist) som säger: ”det gör inget med lite krångel, en verksamhetsberättelse och lite stadgar svänger väl vem som helst ihop på en kvart”.

Jag har varit med om det förr men blir alltid lika förvånad. För samma politiker som i ena stunden kan prata om hur viktigt civilsamhället är för demokrati, utveckling och mänskligt engagemang, kan i nästa stund prata om hur viktigt det är att vi blir bättre på att tvinga föreningar att fylla i blanketter, redovisa statistik och kopiera verksamhetsberättelser.

När vi under våren diskuterat hur samarbetet mellan civilsamhället och kommunen ska utvecklas och förbättras har många åsikter förts fram. Men en som återkommit är att kommunen inte ska krångla till det i onödan för föreningar och andra aktörer. Egentligen är det ju rätt enkelt: människor går inte med i en förening för att de tycker att det är så roligt att skriva verksamhetsberättelser, revisionsberättelse eller redovisa statistik över närvaro på möten. Människor engagerar sig för att de vill göra sitt liv mer intressant, för att förändra samhället eller för att skapa aktiviteter för sig själva eller människor man bryr sig om.

Idag blev jag påmind om detta när vi i Vård- och omsorgsnämnd Väster diskuterade ”Riktlinjer för aktivitetsstöd till äldre i Örebro kommun 2010″. I korthet handlar det om att Örebro kommun (genom de båda Vård- och omsorgsnämnderna) ger cirka 270 000 kronor per år till olika föreningar, råd och grupper som ”bedriver aktiviteter riktade till och öppna för kommunens äldre.” Dessa 270 000 kronor ska jämföras med den totala budgeten för vård och omsorg på drygt 1 000 000 000 kronor per år. Det blev en lång diskussion efter att vi från (s) och (v) lyft frågan om inte regler och information om dessa bidrag kunde göras lite enklare: om man vill uppmuntra när till exempel fyra anhöriga vid ett vårdboende vill bjuda äldre på kaffe tre gånger per termin så kanske det är lite onödigt att kräva en verksamhetsberättelse. Deras önskemål kommer nog att stanna på någon tusenlapp i bidrag och det ger sannolikt mångdubbelt tillbaka i ökad livskvalietet (och minskad vårdtyngd) för de äldre som går dit och fikar.

Men som sagt. Om något är så enkelt måste det självklart krånglas till.

Vi invände inte mot att vi fastställer riktlinjer (det är bra att det finns en tydlig inriktning som berättar vem som ska få bidrag). Vi invände inte heller mot att man ska kontrollera att pengarna används till rätt saker. Vi tyckte bara att man kanske inte måste kräva av alla att de ska skicka in Verksamhetsplan, Verksamhetsberättelse och kassaredovisning för att kunna göra en ansökan. På det förslag till blankett som presenterades stod att även stadgar, revisionsberättelse och årsmötesprotokoll skulle bifogas, förutom de tidigare nämnda dokumenten.

Några från majoritetspartierna (huvudsakligen folkpartister) tyckte att vi ”bråkade” i onödan (faktum är att vi tydligt påpekade att vi trodde att vi var överens om några små förändringar – fast där hade vi visst fel…). Till slut löstes situationen av en förnuftig folkpartist som föreslog en ny skrivning och av nämndens ordförande Gunhild Wallin (c) som klokt nog insåg att vi nog hade en poäng.

Men det är som sagt inte första gången som borgerliga politiker (och särskilt folkpartister) krånglar till förhållandet mellan kommunen och civilsamhället. Två exempel från mina år som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden:

1. I Kultur- och medborgarnämnden drev Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet igenom både att införa bidraget ”Ung Peng” (för örebroare mellan 13 och 24 år som kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang) och att höja budgeten för denna bidragsform (de borgerliga partierna röstade emot).
2. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet beslutade även att utöka idén bakom Ung Peng så att även de över 25 år kan söka. Vi beslutade om ”Snabb peng” som gör att alla örebroare kan få små bidrag, efter snabba besked, för att genomföra kultur- eller nöjesarrangemang. Självklart röstade de borgerliga partierna emot även detta.

Share on Facebook

Oroande – men glädjande – svar om larm i äldrevården

Jag ställde idag en fråga till Ronnie Palmén (m), ordförande i Vård- och omsorgsnämnd Öster, om problemen med larmsystemet på Sirishof. Svaret var mycket bra och det visar sig att frågan är mycket mycket större än vad jag anade när jag frågade, än vad Ronnie anade när han fick frågan – och vad personalen anade när de beskrev problemet för mig när jag tillbringade en dag med personal och pensionärer på en avdelning på Sirishof för två veckor sedan.

Personalen beskrev hur det larm som finns på Sirishof fungerar dåligt, är opålitligt och bidrar till ökad stress. All personal ser hela tiden alla larm, vilket dels gör att larmet riskerar överbelastas och dels gör att personalen riskerar missa de larm som är verkligt viktiga.

Larm i äldrevården är viktiga för tryggheten för de äldre, men de är också viktiga för att personalen ska kunna arbeta effektivt och samarbeta kring de behov de äldre har. Ett larm som fungerar väl gör äldre får hjälp när något händer, att personal kan rycka in och hjälpa varandra och att skattebetalarnas pengar används så bra som möjligt för att öka kvaliteten i äldrevården.

Jag frågade därför Ronnie Palmén: ”Känner du till personalens kritik mot larmsystemet på Sirishof?” och ”Avser du att vidta några åtgärder med anledning av personalens kritik mot larmsystemet?” Ronnies svar visade att problemet gäller de flesta larm i kommunen. Därför har han, tillsammans med Gunhild Wallin (ordförande i Vård- och omsorgsnämnd Väster), tagit initiativ till att frågan lyfts rejält. Och det är bra.

Jag måste berätta för personalen på Sirishof att deras fråga var så stor, och fick så stora konsekvenser. Tänk vad bra det är att träffa personal och pensionärer. Och tänk vad bra att de säger ifrån och berättar om problemen för oss politiker.

Share on Facebook

Tjaaban – välkommen till Bajen

Årets (förmodligen tidernas!) allsvenska värvning blev alltså klar igår eftermiddag: Rami Shaaban skrev på ett femårskontrakt med Hammarby. Det innebär inte bara att Hammarby utan tvekan har allsvenskans bästa målvaktsgäng: Shaaban, ”Poppen” Björklund från BP, skadade Erland Hellström och 17-årige talangen George Moussan (som bland annat fick stå i bortamatchen mot Braga i UEFA-cupen förra året…). Det innebär också att Hammarby fortsätter traditionen med legendariska mästarmålvakter (Ronnie Hellström och Lasse Eriksson för att bara nämna två). Och dessutom innebär det att jag fått en ny hälsningfras i telefon: ”Tja-aban!”. Fast den törs jag bara använda när jag vet vem som ringer.

Dessutom är Shaaban utan tvekan svensk fotbolls trevligaste och mest sympatiska kille. Att han hejat på både aik och jurgårn är märkligt och otroligt, med tanke på vad sunda värderingar han har. Han väljer att flytta hem till Stockholm för familjens skull – och tackar nej till utländska proffsklubbar (jovisst, han får rätt bra betalt av Bajen också…) och han har en allmänt sund inställning till livet och vad som är viktigt. Som tack för det ska han få sitt första riktiga allsvenska SM-guld i år… ;- ) (guldet han fick med de jurgårn 2002 räknas inte, han spelade ju knappt och dessutom var det ju jurgårn…)

Share on Facebook

Nästan overkligt Ronnie Peterson-museum

Häromdagen beslutade Kultur- och medborgarnämnden att ge ett kommunalt bidrag till ett Ronnie Peterson-museum i gamla Astoria-lokalen på norr. Det är faktiskt nästan lite overkligt att följa hur museet nu förverkligas. För många verkar ha glömt hur det hela började: En privatperson, Hans-Ola Ahlén (Stockholm) skrev och undrade varför Örebro inte hade något museum tillägnat en av Örebros mest kända profiler någonsin och vi i Kultur- och medborgarnämnden (där jag då var ordförande) valde att ta upp frågan och bjuda in allmänheten till en diskussion. Och många var intresserade och detta engagemang har nu alltså lett fram till att museet blir verklighet. Detta beror på många entusiaster, Ronnies familj i synnerhet. Och det är ett resultat av att kommunen uppmärksammade ett enskilt initiativ. Det är rätt fantastiskt (jag har skrivit om det tidigare här). (NA skriver mer här).

Share on Facebook

Det spelar roll vad vi gör – därför bör vi göra rätt saker

Hur kommer det sig att vi utgår från beprövad forskning när nyblivna föräldrar får råd om amning och matning för att sedan, när barnen blir större, alltför ofta utgå från fritt tyckande? Och varför måste vi alltid utgå från problemen när vi pratar om fritidsverksamhet och verksamhet för ungdomar?
Det var min ingång när jag inledde heldagsseminariet på torsdagen där professor Mats Trondman (ungdomsforskare vid institutionen för idrotts- och fritidsverksamhet på Malmö högskola) och Per Nilsson (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) medverkade. Jag antecknade i datorn under Mats Trondmans föreläsning och här kan du hitta anteckningarna (en ursäkt till dem som stördes av mitt tangentbordsknattrande).
Jag tycker att det är ett problem att vi inte i tillräckligt hög grad utvärderar, följer upp och utgår från forskning och evidens när vi gör samhällsinsatser, exempelvis när vi pratar om hur vi ska minska sociala problem, utanförskap, brottslighet och missbruk. Istället är det alltför ofta slentrian och enkla påståenden om av typen ”det förstår väl alla att ungarna blir kriminella när kommunen skär ner på allt”.
Alla föräldrar vill sina barn väl och varje förälder utgår från att deras kärlek och uppfostran kommer att resultera i en självständig och mogen individ, vuxen att göra egna kloka val. Ingen förälder skulle acceptera påståendet: ”det spelar ingen roll vad du gör”. Ingen förälder utgår heller från att det man gör handlar om att ”se till att hon inte blir kriminell och knarkar”. När vi diskuterar framtiden för vår dotter handlar det snarare om hur många år hon ska spela i KIF Örebro innan hon blir proffs i FC Barcelona… (nåja, det är väl mest jag som funderar över det…). Och om vi för vår dotter sätter upp den typen av positiva målbilder – varför ska vi tro att annat gäller för andras ungar? Och varför ska samhällets insatser handla om att ”förebygga” droger och kriminalitet? Det handlar väl rimligen om att alla barn ska bli starka nog att fatta rationella beslut – vilket självklart innebär att deras motståndskraft mot exempelvis kriminalitet och droger stärks. Alltså bör samhällets insatser i första hand inriktas på att stärka och skapa skyddande faktorer, inte på ”förebyggande” insatser.
Jag tror inte att man alltid kan utgå från forskning och evidens. Men man bör i alla fall undersöka om insatser har effekt. Om man inte följer upp och utvärderar är chansen liten att man gör rätt nästa gång. Det kanske är övertydligt men modellerna för anti-drogarbete i skolorna kan tjäna som exempel. När jag var ung fick Österledsskolan i Karlskoga (där jag gick på högstadiet) besök av en före detta knarkare som berättade om sitt liv. Och det var en hemsk berättelse, det minns jag (även om jag bara minns en enda detalj: att han hade blivit släpad bakom en bil). Och det besöket gjorde ju nytta för mig. Jag blev ju inte knarkare… Men jag var nog andra sidan inte i riskzonen: Jag hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol och jag levde ett stabilt liv. Men är det, ärligt talat, någon som tror att det ens hjälpte för att skydda de som möjligen var i riskzonen? Så vitt jag förstått så är de flesta numera överens om att denna typ av insatser snarare har en negativ effekt: de skapar snarare identifikation hos de som verkligen är i riskzonen. Ungefär på samma sätt som när man åker runt i årskurs 5 och visar upp stiletter och kaststjärnor…
Därför tycker jag vi borde satsa mer på generella insatser som når alla ungdomar och som inte pekar ut någon särskild som ”problembarn”. För samtidigt som någon pekas ut som ett problem ökar risken att han eller hon bestämmer sig för att leva upp till bilden. Och därför tror jag alltid att det är bättre att satsa mer på föreningsliv, fritidsgårdar och folkbildning än på fler fältassistenter och fler poliser (fast fältare och poliser behövs också – men de kommer inte nämnvärt minska problemen på sikt, de löser bara problem som redan uppstått).
Nåväl. Några frågor som seminariedagen väckte:
- Ett aktivt fritidsliv bidrar till ett bättre samhälle, men som Trondman påpekade kan vi knappast tro att detta lockar fler till fritidsaktiviteter. Alltså är frågan hur vi på bästa sätt ökar utbudet av fritidsaktiviteter så att alla hittar sitt. Och hur gör vi för att skapa acceptans för att även de ”små grupperna” ska få ha sina intressen? (En del som inte var intresserade av motorsport ”rasade” mot idén mot ett Ronnie Peterson-museum, och en del motorintresserade kan inte begripa varför konsthallen får pengar).
- Hur motiverar vi mer resurser till fritidsverksamhet utan att koppla det till sociala problem, brott och knark? Räcker motiveringen ”för att vi vill skapa ett bättre samhälle med starkare individer” som argument när frågan är om pengarna ska gå till äldrevården, skolan eller fritidsgårdarna?
Tacksam för synpunkter.

Share on Facebook

Ronnie Peterson museum i Örebro

En person skickar in ett förslag och inom två månader (semestertid utan möten) bjuder en kommunal nämnd in till diskussion om förslaget. På mötet deltar flera engagerade personer som omedelbart erbjuder sig att delta i det fortsatta arbetet och nämndens beslut blir att uppmuntra detta. Det känns så otroligt skönt att någon gång ibland kunna motbevisa myten om den sega och oflexibla kommunala organisationen. Och att någon gång faktiskt få visa att handlingskraft spelar roll i politiken.
För när en privatperson den 14 juni mailade och föreslog att Örebro borde inrätta ett Ronnie Peterson-museum (mer om Ronnie här) så gick det faktiskt fort (det var ju ändå sommarledigheter i juni och juli). Onsdagen den 16 augusti bjöd Kultur-och medborgarnämnden in intresserade till nämndsammanträdet och eftersom alla var så positiva och det var uppenbart att det finns ett engagemang beslutade vi att gå vidare med frågan och utreda om det är möjligt att inrätta ett permanent Ronnie Peterson-museum i Örebro.
Tommy Peterson (Ronnies bror) ställde upp på att, tillsammans med Alf Lindblad (chef för Kultur- och medborgarförvaltningen), inleda arbetet och flera personer skrev upp sig för att framöver följa (och/eller delta i) arbetet. Tommy och de andra påpekade att många turister från hela världen på besök i Örebro undrar var Ronnie-museumet finns. Att Örebro inte har något sådant möts med stor förvåning. Och nej, självklart kan vi inte ha hur många olika museum som helst ens i Örebro. Men nu är inte Ronnie Peterson vem som helst, heller. Och dessutom är Örebro – sedan många år – en ledande motorsportstad (själv är jag ju inte så intresserad, men någon av de närvarande på mötet påpekade att 5 av toppförarna i STCC – den största biltävlingen i Sverige – är från Örebro). Självklart borde vi göra något mer än en staty för att minnas Ronnies prestationer i motorsporten. Om inte annat för att det är bra för besöksnäringen och turismen. Med tanke på det engagemang som många närvarande hade i frågan borde det bara vara en tidsfråga innan ett museum invigs, men självklart ska man inte gå händelserna i förväg. För att ett museum ska fungera på lång sikt räcker det inte med att Örebro kommun är intresserad: det krävs sponsorer, engagerade och stora reklaminsatser. Jag är dock övertygad om att ett Ronnie Peterson-museum vore en riktig satsning för Örebro. Så nu fortsätter arbetet med att få fler att inse detsamma!

Share on Facebook