När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.
Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.
Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.
