Jag tror inte på hårdare straff som metod för att minska brottsligheten. Och även om även jag då och då kan önska hårdare straff för vidriga brott så vet jag, förnuftmässigt, att det inte hjälper alls. Alltså borde Annika Östbergs nära 30 år i fängelse räcka mer än väl. Låt oss hoppas att hennes tidsbestämda straff (och om hon släpps om något år) inte innebär att USA i framtiden avstår från att utlämna fängslade svenskar.
Det är ju värt att komma ihåg att Annika Östberg faktiskt inte är oskyldigt dömd: hon hjälpte sin kille att kallblodigt mörda en polis och var i högsta grad delaktig i ytterligare ett mord. NAs ledarsida skriver klokt om hennes fall.
Jag hoppas att Annika Östberg nu tar den chans hon fått: att hon fortsätter återanpassningen i fängelset och att hon sedan får chansen att sona sina brott bland människor. Fängelse är ett straff och – i bästa fall – ett sätt att rätta till beteenden som leder till brottslighet. Men att sitta i fängelse innebär inte att man moraliskt betalar tillbaka den skuld till mänskligheten som man har efter (att ha medverkat till) två mord. Det arbetet börjar den dag Annika Östberg kliver ur fängelset som en fri medborgare. Då återstår den moraliska återbetalningen: att sköta sig och att vara en god medmänniska. Lycka till, Annika!
