Jag har i grunden en positiv bild av svensk polis. Förutom det vanliga romantiserande barndomsdrömmandet om att bli polis är jag uppväxt med spännande och dramatiska berättelser från farfars många år som polis. Den där bilden började få sig en knäck när jag började gå på Hammarby-matcher och då och då insåg hur det känns att betraktas som en i den ”flock” som polisen kan utsätta för vilka övergrepp som helst i syfte att skydda samhället mot befarade våldsamheter. För den som aldrig varit utsatt för det är det inte lätt att förstå, men för den som en gång drabbats sätter det spår. Djupa spår.
Men likväl har jag alltid utgått från att om jag går för mig själv och beter mig lugnt och inte gör några dumheter så kan jag vara trygg när det finns poliser i närheten. Om exempelvis några aik-huliganer skulle få för sig att ge sig på mig på väg från Råsunda till tåget så kommer polisen, om jag är i närheten av dem, att skydda mig. Det trodde jag tills jag läste DN igår. De beskriver kravallerna under European Social Forum i Malmö och berättar om den frustration som många poliser kände över de order de fått:
Förutom att man kan undra om poliserna skulle åtalats om kristdemokraternas förslag om ”ingriparplikt” redan hade genomförts, så kan man faktiskt fundera över hur det står till i hjärnan på den polischef som bestämt att priset för att rädda fler skyltfönster i Malmö är misshandlade privatpersoner.
Det är konstigt att inga ledarskribenter på stora liberala tidningar nu kräver stopp för vänsterdemonstrationer, som de brukar göra när enstaka galningar slänger in saker på fotbollsarenor. Men det kommer nog. Många ledarskribenter har ju lite lätt för att klumpa ihop människor, men lite svårt för att se att brott begångna i skydd av stora grupper kanske inte i första hand beror på den stora gruppen utan på de enskilda som begår brott.
(Sedan kan man i och för sig fundera på varför våldsverkarna vid European Social Forum och liknande tillställningar får så mycket hjälp att gömma sig och varför den ”rörelsens” ledande figurer är så oförmögna att ta avstånd: ”Mamma har alltid sagt åt mig att inte förespråka våld i teve”, sa Michael Hardt som tydligen är någon slags förgrundsgestalt för dem som besöker ESF. Inte heller verkar arrangörerna göra särskilt mycket för att motarbeta våldstendenserna (kunde ingen gissat att ett stort gäng med maskerade svartklädda anarkister kanske inte nöjde sig med att skrika slagord?). För att fortsätta jämförelsen med våld och inkastade föremål i samband med fotbollsmatcher, så har ju i alla fall svensk fotboll (både förbund, klubbar och de flesta supportergrupper) gjort stora insatser.)
