Det finns inget jobbigare. Ingenting är så svårt som samtalen från äldre och anhöriga som inte är nöjda med vården. Men ingenting är viktigare.
Dessa samtal ger uppslag och idéer, samtidigt som de ökar engagemanget i dessa frågor. Samtalen är ofta långa, men det är inte konstigt med tanke på att de som ringer är upprörda eftersom de hamnat i kläm, skickats runt eller inte upplevt att deras anhöriga (för oftast är det barnen till de äldre som ringer) fått den vård och omsorg de behöver.
Nyss ringde en kvinna för att berätta om vad som hänt med hennes pappa efter att han ramlat i början av sommaren. Pappan får, av allt att döma, bra vård på USÖ men när det kommer till bemötandet och möjligheten att påverka brister vi (Örebro kommun). Jag hoppas att kvinnan ringer till någon som har möjlighet att påverka (det är frustrerande att vara i opposition…) och att det löser sig för henne och hennes pappa, men det var några saker jag tog med mig från samtalet och som vi måste diskutera vidare:
- Hur ökar vi den verkliga valfriheten för äldre och deras närstående? Om man är orolig för att den enda plats på vårdboende man kan få ligger långt ifrån både närstående och det område man tidigare levt i ökar oron och därmed försämras hälsan. Det borde vara möjligt att låta folks bestämma själva var i kommunen de vill bo när de behöver en vårdboendeplats.
- Hur minskar vi antalet flyttar? Kvinnan och hennes pappa var båda oroliga på grund av att de nu blivit utkastade från rehabplats pappan legat på och nu var de oroliga för att behöva flytta runt (pappan blev snurrig redan när det började diskuteras att flytta).
- Hur kan vi öka tryggheten för äldre som behöver mycket vård och för deras närstående? Jag vet att vi kan erbjuda mycket vård i hemmet, att ingen (egentligen) ska behöva ligga ensam och att det i de allra flesta fall fungerar alldeles utmärkt med vård i hemmet; att den äldre kan stanna i tryggheten i sin lägenhet men få hjälp med det som behövs. Men jag tror inte att de flesta örebroare litar på det.
Jag har tidigare skrivit om att äldrevården behöver en ”trygghetschock”, och jag blir bara mer och mer övertygad om detta. Känslan är nämligen minst lika viktig som ”verkligheten”. Även om vi skulle veta att alla får precis den vård de behöver så är det ett problem att människor oroar sig. Oron i sig är ett hälsoproblem. Därför tror jag att äldrevården i Örebro behöver en “trygghetschock” med bred politisk enighet.
”Trygghetschock” kan låta drastiskt (och motsägelsefullt) men jag tror att det krävs rejäla insatser för att örebroarna ska uppfatta att något viktigt händer. När vi vet att många örebroare är oroade för om de får tillräcklig vård och omsorg när de blir äldre kan vi inte bara ägna vår tid åt att diskutera långsiktiga lösningar. Det krävs handling nu. Allt annat bidrar till oro, otrygghet och sämre hälsa. Det har ingen råd med.
Men tyvärr är läget låst. Den högerkoalition som styr Örebro (folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna) verkar inte vara intresserade av att ge tydliga besked i dessa frågor. Men skam den som ger sig: för kvinnans och hennes pappas skull ska jag självklart fortsätta försöka. Och efter 2010 törs jag lova att mycket kommer att förändras till det bättre.
