1 maj är det första maj. Som bekant. Då demonstrerar arbetarrörelsen över hela världen mot orättvisor och ofrihet. Sedan måååånga år driver jag (och ett antal vänner) ett lågintensivt gerillakrig för att första maj-firandet ska bli just ett firande. Och även om 2007 års firande var bättre än på många år så återstår mycket att göra. Igår fick jag inspiration och funderade ytterligare på vad det är som engagerar.
Igår promenerade cirka 6000 hammarbyare i Stockholm - från Medborgarplatsen, över Skanstullsbron till Söderstadion inför hemmapremiären mot Sundsvall (enligt mina stockholmska kamrater brukar det inte vara mer i sossarnas förstamajtåg i Stockholm). Det var sång, ramsor, fyrverkerier, flaggor och en enormt glad och öppen stämning. Och allt det där skedde trots (eller tack vare?) att det knappt alls är organiserat. Varje år är det likadant. Lagom inför hemmapremiären sprids ryktet: ”vid 18-tiden börjar marschen från Medis” (lyckligtvis viskar någon till polisen också…) och när det är dags är alltså cirka 6000 personer där. Ingen som påpekar att man måste gå ”fyra och fyra, två meters lucka” (tåget är långt nog i alla fall…). Ingen som talar. Ingen som spelar. Bara sång, glädje, flaggor (och en hel del öl).
Vem vet. Kanske blir årets första maj-tåg lika festligt. (Och att vi sedan fick se alla 5 offensiva spelare göra varsitt mål gjorde inte kvällen sämre.)
