Igår begravdes Nisse Artmo i OP-kyrkan. Det var på många sätt en märklig upplevelse. Dels att överhuvudtaget säga farväl till Nisse. Han som – på ett bra sätt – var så nära en fast inventarie man kan komma i arbetarrörelsen. Han var alltid närvarande, fixade, hjälpte till och spred glatt humör (John skriver mer här). Dels att den där glimten och glädjen fanns närvarande under hela begravningsakten. Förutom högar av röda rosor pryddes kistan av en tomtedräkt, en julmust, en pepparkaka och en bok om tomten – hälsningar från barn han älskade, och som älskade honom. De som träffat Nisse förstår (Ullis skriver mer här). Och när vänner och släktingar berättade om händelser och anekdoter blev jag varm och kunde inte låta bli att le. Tack för det du gjorde och för den du var, Nisse.
