Kommentarer - Aktuella frågor och beslut på gång - Frågor och svar - Artiklar och motioner m m - Om mig/mina uppdrag

Debattartikel i Nerikes Allehanda 20/1 2004: Onyanserad bild av USA

Mer fakta, statistik och källor

Jag hör inte till de vänsterpolitiker som tycker illa om USA som land: jag inser att Sverige har mycket att lära på många områden. Men Ola Ströms krönika i lördagens NA förvånade mig likväl mycket. Jag kan inte tolka krönikan på annat sätt än att Ola Ström föredrar det amerikanska klara dig själv-samhället före den svenska välfärdsmodellen. Det var inte vad jag väntade mig från Ola Ström eller Nerikes Allehanda.

Ola Ström har rätt när han skriver att skyddsnäten är få i USA. Det förvånande är det följande påståendet om att amerikanerna i ”hög utsträckning” skapar sin lycka och framgång själv. Många amerikaner som når lycka och framgång skapar den förvisso själv; fast de flesta amerikaner är aldrig i närheten av att uppnå det som vi skulle definiera som lycka och framgång. 60 miljoner amerikaner saknar någon gång under året sjukvårdsförsäkring, och med tanke på att det krävs en sjukvårdsförsäkring för att få god vård i USA så är det ingen liten sak. I USA föds varje dag 1300 barn utan sjukvårdsförsäkring; har det inte med välfärd och ekonomisk standard att göra? Är inte denna typ av fakta relevanta när man jämför levnadsstandarden i USA och Sverige? Eller varför inte jämföra barnadödlighet, livslängd eller andelen barn med låg födselvikt? På alla dessa områden har Sverige bättre resultat (källor samt fler jämförelser får inte plats här, men läs mer på www.bjornsundin.se). (Denna källhänvisning ströks dock i Nerikes Allehanda)

Den populära myten om ”mannen som börjar med två tomma händer” sprids utförligt av Ola Ström i krönikan, bland annat redovisas statistik som (enligt Ström), ”borde sätta myror i huvudet på klassmedvetna socialister”. Han påstår att de fattiga i USA i hög grad ”tar sig uppåt”. Det är helt enkelt inte sant. USA sticker på ett område tydligt ut i internationella jämförelser: inkomstfördelningen från generation till generation är mer statisk än i resten av världen och det finns färre – inte fler – möjligheter att avancera. Forskarna Anders Björklund och Markus Jäntti har till exempel konstaterat att bara Storbritannien och Sydafrika har så liten ”mobilitet” mellan generationerna som USA. Ekonomen David Zimmerman har i forskning visat att det är helt avgörande för ett barns framtid vilka inkomster föräldrarna hade. Av de barn som föddes i den fattigaste femtedelen blev 40 procent kvar där under hela sitt liv, medan 29 procent tog sig upp bara en nivå.

Ola Ström fortsätter med att räkna upp fördelarna med ”den amerikanska drömmen”. Han påstår att amerikanerna i genomsnitt är 50 procent rikare än genomsnittsvensken. Men han berättar inte om de miljoner amerikaner som är ”working poor”, och arbetar till svältlöner för att ge billig service. Skatterna är lägre i USA, men för att kunna påstå att amerikanerna har det bättre ekonomiskt (och att färre amerikaner är fattiga) måste man bortse från att lönen ska räcka till bland annat sjukförsäkring, sjukvårdsavgifter, avsättningar till pensioner, dagisavgiften (100 000 kronor per år är inte ovanligt) och barnens studier (universitetsstudier bekostas exempelvis till stor del av individen/familjen i USA). I Sverige behöver inte varje individ betala avgift för dessa tjänster: det är nämligen därför vi betalar lite högre skatt.

Jag instämmer i Ola Ströms påpekande om att Sverige – i vissa delar – kan lära av hur invandrare integreras i det amerikanska samhället (fast då pratar vi inte om de miljoner illegala flyktingar som lever helt rättslöst och arbetar till svältlöner i USA, för det är en annan sida av USAs ”framgångssaga”). Den amerikanska toleransen och acceptansen mot uttalade etniska grupper är till exempel värt att studera närmare. Men att skriva: ”Invandring har aldrig varit en så laddad politisk fråga i USA som den är i europeiska länder” och påstå att den amerikanska kapitalismen är blind för ras, blir väl blåögt. Eller har Ola Ström glömt bort Ku Klux Klan, raskravaller, den högre arbetslösheten bland svarta, att större andel svarta döms till såväl fängelse som till dödsstraff eller att vi pratar om ett land som hade delstater där svarta för mindre än 50 år sedan förbjöds att gå i samma skolor som vita?

Att avfärda det regelmässiga USA-hatet behöver inte innebära att man blundar för bristerna i det amerikanska samhället. Det hjälper vare sig de fattiga i Sverige, i USA eller i resten av världen. En något mer nyanserad diskussion om för- och nackdelar med det amerikanska samhället kanske vore på sin plats?

 Björn Sundin

Till startsidan

Hör av dig: epost@bjornsundin.se

Läs mer fakta, statistik och källor